* Det är SNYGGT att vara blek! Som yngre blev jag som en fluga som dras till skiten så fort solen visade sig. Herregud som jag pressade och givetvis utan solskydd. Oj vad brun jag skulle bli nu, tänkte jag. Saken är bara den att jag är en blekfis deluxe och blir sällan särskilt brun. Mina små solstunder ledde till mindre brännskador med nästan lila hud och soleksem, men det gjorde inget för när den röda färgen lagt sig skulle jag bli brun var min vision. Det tog så många år innan jag fattade att jag har typ noll pigment så varje år var det samma visa. Idag tycker jag det är snyggt att vara blek och jag smörjer alltid in mig.
* Man MÅSTE INTE vara positiv hela tiden. Jag är så SJUKT trött på allt snack om att "tänka positivt" bla bla bla. Jag tolkar det som att man inte får känna negativa känslor, att det blir en shaming på det. Klart man inte ska fastna helt i negativa banor, då kanske man behöver göra någonting åt det, men att heeeela tiden få höra men tänk positivt för minsta lilla sak man kanske är ledsen för stör ihjäl mig. Man får faktiskt vara ledsen, arg, frustrerad och missnöjd för livet är inte alltid en dans på rosor, ibland är det riktigt tufft och det är OKEJ, ALLA känslor är okej, dessutom kan saker faktiskt vara BÅDE positiva och negativa på samma gång!! Det här är någonting jag försöker pränta in dagligen i mitt huvud då jag lärt mig sen tidig ålder att vissa känslor inte är okej. Det har lett till att jag skäms när jag känner mig arg eller ledsen till exempel. Man är inte en sämre människa för att man är lite negativ ibland. Känn vad du känner och acceptera det!
* Det finns INGEN frisk människa som har en helt platt mage (om man inte tränar stenhårt då, men menar rent allmänt). Som yngre HATADE jag min mage. Jag har alltid varit väldigt, vad ska man säga, mjuk (?) över kroppen och jag har alltid haft en "bullig" mage, även när jag var som sjukast för det är så JAG ser ut och så JAG är byggd, det beror ju liksom på hur ens organ ligger. Jag vägrade dock acceptera det där och kunde spegla mig i evigheter och hata att jag såg så "tjock" ut (alltså bara för att magen var lite "degig" och buktade ut lite!). Jag tyckte att jag var smal i övrigt, men den där magen.... Ja, den höll jag på att bli galen på. Idag kan jag känna att VEM FAN BRYR SIG, förutom jag och VARFÖR ska jag bry mig om vad andra kan tänkas tycka och tänka? Jag ser ju ut som jag gör och det är okej och jag tror för övrigt inte att någon frisk människa går runt och tänker att andra har en mage. Jag är inte helt över de här tankarna idag, men det är SÅ mycket bättre!
