Hemma, phu...
Sååååå, hur gick det då? Jodå, tackar som frågar, det gick faktiskt bättre än jag hade förväntat mig måste jag säga! Vi har ju inte setts sen en bra bit innan jul eftersom det kom sjukdomar och skit emellan och under den här tiden har jag väl mest sett det negativa och besvärliga. Går det för långt mellan gångerna har jag lätt att dra på mig en mask och dra mig tillbaka.
Det gick dock bra och det kändes framförallt bra. Vi pratade mycket om det som hänt, min utmattning, mina njurar och så vidare. Jag hade ju planerat att ta upp angående remiss hit till Karlskoga, men det gjorde jag aldrig, däremot tog jag upp att jag vill påbörja traumabehandling eftersom jag är helt säker på att mina trauman är boven i nästan allt "dåligt" idag, ni vet mina relations-, och tillitsproblem. Mina 20 timmar är dock slut (20 timmar på typ ingenting känns det som), men hon hade ansökt om ytterligare 20 timmar och det blev visst beviljat så nästa gång kör vi igång med ordentlig terapi. Jag vet inte om det känns jobbigt eller inte? Jag har liksom byggt en riktigt skottsäker mur runt mig själv och mina känslor så jag är rädd att de inte ska gå att nå sådär på djupet. Jag kan liksom prata om, egentligen, smärtsamma saker utan att röra en min eftersom jag distanserar mig. Det är som att jag pratar om någon annan. Jag tror nog att det är ganska vanligt så förhoppningsvis ska det här hjälpa mig!
