Idag var det psykologdag igen. Det var typ två veckor sen vi sågs sist och jag gillar inte det. Jag behöver tid varje vecka, men jag är alltid för feg för att säga till och tänker mest att jag inte vill vara till besvär. På senaste samtalet hos B lovade jag att jag skulle försöka ta upp det och idag löste det sig så nu ses vi nästa vecka igen, toppen!
Den här gången kändes det som att det var ett mindre givande samtal dock, men såna dyker väl också upp ibland. Vi kom in på kyrkan och mina tankar där. Som ni vet har jag ju visat mitt intresse för att få sjunga någon gång då och då eftersom jag helt enkelt vill sjunga mer och det har ju tagits emot lite ”för” bra. Jag har blivit erbjuden att vara med i en vokalensemble och troligtvis ska jag dit och sjunga på fredag, eller nästa vecka. Problemet jag nu slåss med är att jag känner mig otroligt skenhelig, som att jag är djävulen själv som kliver in, maskerad, i kyrkan. Jag är absolut, absolut inte troende, alltså inte det minsta utan i ärlighetens namn mår jag dåligt i kyrkan och jag blir irriterad av gudssnack. Det går liksom på riktigt rysningar genom hela kroppen på mig så nu vet jag inte vad jag vill eller borde? Är det okej att vara med i kyrkokör trots att man är noll troende och viktigast av allt; kommer jag stå ut med det? Ja, det var vad samtalet idag gick ut på typ. Så himla ointressant och jag vet inte ens hur vi kom in på det från första början.
