Header

Ikväll blev det en spontantripp (ja, jag kan allt vara lite spontan med) till Sixtorp med Anna då barnen skulle på hajk! Längtar tillbaka till tonåren! Det var en sån jäkla rolig tid så skulle gärna spola tillbaka tiden lite. Efter lämningen följde jag med Anna hem och spelade lite spel. Skrattade så mycket att jag vart svett överallt! Det är så himla kul att få vara sådär barnslig utan att känna sig dum eller konstig. Inte alla som förstår sig på sån där "tramsig" humor 😂 Det är skönt att känna skillnaden nu efter anorexin förresten. När jag var sjuk kunde jag knappt skratta. Jag var helt avtrubbad och "trög" på ett läskigt sätt. Hängde liksom inte med och det kopplade inte alls..

Tänker alltid att jag borde umgås mer, men sen känner jag bara att jag inte orkar! Jag blir helt slut efter en sån här kväll och mår dåligt även fast jag egentligen har haft det jättebra.. Redan efter bilresan var jag halvt död och begraven, men saknar våra kvällar så mycket så jag tänkte att jag lika gärna kunde köra på liksom. Klev innanför dörren för en liten stund sen och nu har jag installerat mig i sängen och är bara så äckligt trött. Kommer nog inte ha svårt att somna i alla fall om man säger så! Lägger jag inte ifrån mig ipaden snart lär jag slockna sittande.

Hehe, ja så är det ;) 

Godnatt!!​

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Har ni följt med mig hit? Kommentera gärna i så fall 😍

Vad har jag gjort dessa timmar sen sist då? För det första kan jag bara inte förstå hur klockan bara kan vara halv sex. Gick ju upp så tidig imorse så har ju haft mer timmar att slå ihjäl. Så jäkla segt! Jag har i alla fall kollat ikapp de senaste två avsnitten av The 100 och längtar redan efter ett nytt avsnitt. Jag (eller Jaguar som ipaden försökte ändra till, haha) har även lyckats med bedriften att kolla på en film! Den var cirka 90 minuter, men det har tagit hela eftermiddan att se klart den i och med alla pauser jag tagit. Mitt i kom jag på att jag var hungrig också så jag lagade lite mat. Filmen var i alla fall ganska spännande och hette WER.

Försöker annars låta bli att tänka. Jag behöver verkligen chilla ner lite, men i stället är jag stressad upp till tänderna! Framtiden oroar mig! Vem fan kommer vilja anställa mig liksom? Får väl inte direkt goda referenser nu menar jag. Har ju visserligen ett jobb, men som det känns nu kommer jag inte gå tillbaka dit (för min egen skull). Egentligen behöver jag inte ens tänka på det här. Inte än i alla fall! Jag borde tänka att allting ordnar sig, för det är precis vad det kommer att göra. Varför inte liksom? Bara för att jag mår dåligt nu behöver ju inte det betyda att jag känner samma om x antal månader. Trots det vill jag, med mitt kontrollbehov, försöka planera framöver. Ja, allt det här känner ni ju till ;)

Helt OT så fick jag nyss en sån rolig bild skickad till mig från Anna:

Vad liten den blev, men bästa idén ju! Bara att bunkra upp med löpband ut ifall​ menar jag ;)

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Hey!

Det gick bra idag! Är dock fortfarande inte ett dugg avslappnad. Är ledsen, känner mig förvirrad och allmänt tung i huvudet..

Men som sagt, det gick bra. Det var en supergullig läkare (jag verkar älska alla i rehabteamet! Ja, de jag träffat/pratat med hittills i alla fall). Det blir dock så jäkla tungt att sitta och berätta allting igen. Så många nya människor och möten på kort tid, mycket att dra fram igen och sen att dessutom kortfattat försöka berätta de viktigaste, mest angelägna bitarna, är jättesvårt!! Tre personer satt dessutom och tittade på mig (läkaren, en läkarkandidat och min kontaktperson). Självklart började jag gråta med när hon ville veta lite djupare om mitt mående. Hatar hur verkligt det helt plötsligt blir när jag pratar om det. Jag har ju en förmåga att, i normala fall, stå lite utanför mig själv. Jag har liksom byggt upp en sorts mur runt mig själv och kan ofta prata om tunga saker utan att röra en min, men ibland rasar den där muren och då känns det rejält jobbigt! Jag gråter sällan in public och jag skäms nåt så in i helvete när jag "råkar" göra det!

Vet egentligen inte riktigt hur planeringen framåt ser ut. Det känns som att det sägs lite olika, men jag antar att det var delvis därför Bettan var med, så att hon kan sammanfatta när jag själv inte hänger med. Jag väntar i alla fall, som sagt, på utredning och även på terapi, men terapin beror lite på vad utredningen visar. Eventuellt ska jag träffa en tjej som är KBT terapeut så länge eller så fortsätter jag hos B för att bygga upp lite strategier kring mig själv och min vardag. Det är så mycket folk som ni ser och det blir jätterörigt i min stackars hjärna! I övrigt fick jag ha kvar mina mediciner (phuu) så de hämtade jag ut när jag ändå var på sjukhuset :)

Tog förresten upp frågan om kedjetäcke och det var visst nästintill omöjligt att få tråkigt nog. Får väl leja någon att sy åt mig helt enkelt..

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Sovit ganska gott i natt, trots oron, och vaknade strax innan klockan ringde. Nu är jag dock så orolig så jag typ vill hoppa ur skinnet! Klockan kvart i tio är det dags. Känns som domedagen typ, men så har jag ju känt inför alla läkarbesök förvisso. Känns dock extra tungt nu när det är en ny läkare. Gud vad jag hatar det här med att insidan inte syns på utsidan, men så är det ju för alla (de allra flesta i alla fall) med psykisk ohälsa så jag är ju knappast unik på det viset och jag gissar väl på att de flesta läkare vet om det! Aahh.. Vill bara ha det överstökat nu och förhoppningsvis kunna slappna av något.

Tänk på mig om en stund då ❤​

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Åh vilket kaos det är i tankarna nu. Är så hemskt, hemskt orolig inför läkarsamtalet i morgon. Känner mig så extremt liten och hjälplös när jag, i mitt tycke, inte har kontroll. Tänk om hon bedömer att jag inte alls har behov att gå där, att jag hittar på, eller om hon bara sätter ut mina sömntabletter hux flux (stor risk, i alla fall när det kommer till min Imovane) eller om hon inte förlänger sjukskrivningen. Shit... Vill inte hetsa upp mig såhär! Den här oron tar kål på mig!

Tog upp en del av den här oron med kuratorn jag pratade med igår och hon sa att risken är minimal, att jag inte skulle blivit remitterad dit om jag inte behövt det. Hon sa även att alla meningar som börjar med "tänk om.." är FANTASIER och det var bland det klokaste jag hört för det är ju precis vad det är! Just nu hjälper det tyvärr inte att tänka så dock, men jag försöker. Jag försöker alltid att vända tanken, men har den en gång slagit rot i huvudet sitter den fan benhårt kvar! Innerst inne VET jag ju att även morgondagen kommer ordna upp sig. Troligtvis kommer jag gå därifrån med en lättare känsla, men tänk om det blir precis tvärtom..... Men en sanning är i alla fall att ALLTING löser sig, på något sätt!

Dagens.. Rosa vårigt (haha, gjorde ju bilden svartvit, men ni kan ju föreställa er att tröjan är härligt rosa :P)! Saknar fortfarande mitt hår. Får väl hoppas det tar fart och växer ordentligt nu. Ogillar mig själv i kort hår. Ogillar mig själv i de flesta längder i och för sig, hehe.

Långt.. Följer en del hår- och sminkbloggar och blir helt bitter bara för att jag inte kan göra frisyrer. Gjorde det inte direkt när jag hade långt hår heller, men bara för att jag inte kan vill jag!​

Likes

Comments

Personligt/om mig, Psykisk ohälsa

Hallå!

Funderar på att börja blogga här i stället, så jag börjar väl med ett litet inlägg och ser vad jag tycker! Hittills verkar det väldigt positivt, men blogg.se ligger mig på något sätt varmt om hjärtat. Får separationsångest, hehe..

Har i alla fall precis kommit innanför dörren efter att ha varit på mitt absolut sista besök på Eriksbergsgården (ätstörningsenheten)! För ganska precis ett år sen var jag en mager, förvirrad och livrädd tjej som hårt höll sin ätstörning i handen. Kom dit för ett bedömningssamtal och jag hade inte ätit något på hela dagen eftersom jag var livrädd för vågen, jag var livrädd överhuvudtaget faktiskt. Jag var säker på att jag inte skulle få någon hjälp, men samtidigt var jag rädd för att få hjälp också. Jag ville fuska, slippa undan, låtsas som att jag var en av dem som åt massor, men inte ökade i vikt. Vem jag försökte lura är ganska oklart eftersom det enbart var jag som drabbades vilket jag inte såg då. Jag ville ju bara få vara smal i fred. Varför skulle andra lägga sig i det?

På enheten blev det mest bara fokus på vikt, vikt, vikt vilket gjorde att jag i stället för att gå upp gick ner i vikt. Jag vågade inte äta på grund av att jag inte visste när en vägning skulle komma att dyka upp. Fortsatte att tävla mot mig själv. Ville se hur långt jag kunde gå.

En dag, förra sommaren, gick jag på "ledighet" från enheten. Jag såg det som jordens chans att äntligen få vara ifred! Äntligen hade jag fem härliga veckor att svälta mig på. Ja, det var i alla fall så tankarna gick innan, men av någon anledning blev det precis tvärtom och som att vända ett blad i en bok bara började jag äta igen och efter det har det varit helt självklart. Idag minns jag knappt den sjuka tiden då den är som en tjock dimma. Jag tycker inte att jag har gjort någon prestation. Jag har inte känt att jag behövt "kämpa" så jag har väl aldrig känt att jag passat in i mallen för anorexi. Ibland tycker jag att det gått lite för enkelt, men så är jag också extremt svart eller vit, allt eller inget. När jag väl gör någonting så gör jag det med självklarhet. Svårt att förklara!

Idag har jag alltså lämnat både anorexin och ätstörningsenheten bakom mig. Jag har suttit i väntrummet för sista gången, jag har backat ut från parkeringen för sista gången, jag har sett min psykolog för sista gången och det känns lite tungt och konstigt (jag har svårt för avslut och separationer), men samtidigt känns det så jävla bra! Så jävla, jävla bra! Jag har inte varit nöjd med "behandlingen", känt att jag slösat på tiden, stått still och trampat, inte blivit förstådd och så vidare, men nu kan jag lämna det och jag kan göra det med huvudet högt för jag är FRISK!

Nu väntar en ny resa på allmänpsyk där utredning väntar (npf och personlighetsutredning) samt terapi. Jag känner mig positiv för jag VET att jag har kapaciteten! Snart är även depressionen ett minne blott! Jag tror på det här, det kommer bli bra!

Likes

Comments

Allmänt
"God" morgon. Sitter och slöar här fast att jag borde göra mig i ordning. Jag vet inte alls vad som väntar idag. Jag vet inte om hon är min nya "behandlare" eller om det rör sig om ett bedömningssamtal. Jag som vill ha kontroll avskyr ovetskapen. Vet dessutom fortfarande inte helt vart jag ska och är osäker på när jag bör åka.. Dock vet jag att jag borde kliva upp och klä på mig i stället för att sitta här så det ska jag göra NU. Tänk på mig klockan tio och framåt så är ni gulliga! ?
 
Filmen igår var super för de som undrar!! Skriver mer om det sen :)

Likes

Comments

Allmänt
"Hur arg får en flicka vara?"
 
Väldigt intressant ämne på Nyhetsmorgon som handlar om skillnaden på synen mellan pojkars och flickors ilska. Jag själv var ju ett väldigt bråkigt och argt barn och fick extremt mycket skit på grund av det. Vuxna avskydde mig och kunde inte förstå varför jag inte kunde vara som de andra flickorna vilket jag själv inte heller förstod ärligt talat. Jag VILLE vara en av de där söta flickorna som stod i ring på rasten och bara var sådär läskigt lugna i stället för att slåss, rymma, hitta på dumheter och vara kaxig mot allt och alla.
 
Jag försökte hela tiden att "sköta mig", men det gick inte. Jag kunde varken vara still eller koncentrera mig. Jag fick alltid höra att jag var tvungen att skärpa mig, vara mer tyst och sluta förstöra för alla andra. Som barn kände jag mig ständigt som en idiot, jag var alltid i vägen och jag fick alltid skäll och blev anklagad för allt eftersom jag var den bråkiga. Om jag sen gjort det eller inte spelade ingen roll, det var ändå mitt fel.
Jag fick raseriutbrott titt som tätt och kunde absolut inte kontrollera dem. Det kändes aldrig okej att vara arg. I stället gav det bara mer och mer negativitet från omgivningen och jag kände mig så värdelös! Jag minns så många händelser som etsat sig fast hos mig och de gör ont att bära på.
 
På ett sätt förstår jag att folk blev trötta på mig för jag var extremt jäkla jobbig och svår! Det fanns dock guldkorn i tillvaron. Jag minns särskilt två vuxna som helt tog sin an mig, de var lugna, tyckte om mig och gav mig tid och framförallt behandlade de mig som om jag var någon speciell. Med dem kände jag mig trygg och i och med det blev jag också lugnare. De skrek inte på mig, kastade inte ut mig utan stärkte mig i stället! Dessa två kommer jag aldrig att glömma för på ett sätt räddade de mig.
 
Än idag har jag väldigt lätt för att bli arg. Ilskan liksom sköljer över mig stundtals. Ibland brister det, men oftast håller jag den inom mig. Båda sätten är svåra. Bara för att jag håller emot känslorna betyder inte det att allt är frid och fröjd för inom mig pågår ett stort världskrig som jag har svårt att hantera. Tar oftast ut hatet och ilskan på mig själv. Tänker att jag vill göra mitt liv till ett helvete för jag är inte värd något annat.
 
Har ni på något sätt varit "annorlunda" jämfört med den mall som finns om hur flickor ska vara? Upplever ni att det finns en sådan mall?

Likes

Comments

Allmänt
Kom hem för en stund sen. Lyckades gå fel, såklart. Mötet gick annars riktigt bra! Bettan kommer bli min koordinator och samtalskontakt och hon var helt underbar. Så himla lättsam, rolig och enkel att prata med. Älskar henne redan! Dock kommer den här jävla ångesten efteråt. Jag tänker att jag kanske pratade för mycket, att jag inte passade in i "depressionsmallen" och att jag därför inte kommer bli trodd på hädanefter. Det är så jävla sjuka tankar, jag vet ju det, men ändå dyker de upp! Jag ÄR ju deprimerad, har till och med en svår depression, ändå kan jag inte lita på mig själv för att jag inte uppfyller min bild av en deprimerad person, men alla är ju olika! Jag har ju min utseendefixering och är mån om mitt yttre, andra kanske aldrig har brytt sig om det och ännu mindre vid en depression. För mig blir det ytliga ett sätt att hålla ihop vardagen. Jag tänker nu att jag överdriver, inbillar mig och borde skärpa till mig. Jag har ju min fasad utåt och den sitter benhårt. Det känns som att jag har på mig någon sorts pansardräkt eller liknande. Jag vet hur jag ska vara och beter mig därefter, men när jag kommer hem kommer ångesten som ett brev på posten. Det är svårt att hela tiden försöka, det blir fysiskt som ett helt maratonlopp (ja, nu har jag ju iofs aldrig sprungit ett maraton men, hehe).
Nu är jag livrädd att jag inte ska bli tagen på allvar. Jag är så trött på mig själv som aldrig kan släppa efter, måste jag vara så jävla kontrollerad?! 
På torsdag ska jag träffa min nya arbetsterapeut. Vet inte exakt vad vi ska göra, men en plan ska tydligen göras med ett tydligt mål (jag är LIVRÄDD även för mål. Jag är rädd att det ska gå alldeles för snabbt och att jag inte alls mår bra när målet är nått. Förstår ni?). Det är så mycket jag måste lära mig att hantera i vardagen, men det känns helt hopplöst ärligt talat. Jag tänker att jag aldrig kommer bli bra igen vilket såklart är en riktigt farlig fälla! Varför är det så jävla skrämmande att våga känna efter, att våga bli frisk? Finns det fler än jag som tänker såhär skruvat?
 
Gud jag blir snart tokig! Skulle bara vilja ringa upp Bettan och berätta hur rädd jag är för att inte bli trodd på, men så gör man inte. Har ångest upp över öronen nu!

Likes

Comments

14. Detta är jag beroende av
 
Svår fråga. Vad är jag beroende av? Ja, förutom typ mat, vatten och syre osv är jag beroende av kontroll då jag har ett kontrollbehov utan dess like. Jag är även beroende av smink och av min iPad och min iPhone. Jag är också ganska beroende av bekräftelse och beröm och framförallt är jag beroende i att vara bäst på precis allt jag tar mig för. Är jag inte bäst, nej då slutar jag.

Likes

Comments