Header

Mina favoritskor!!! :,( De bara föll ihop när jag var på maxis parkering och precis skulle gå in.. Ehh, jag fick sätta mig i bilen och åka hem i stället. Haha. Bytte skor och åkte iväg till Dollarstore (jag tror att jag är besatt i den butiken! Älskart!!) där jag köpte ljus, ögonskugga (ytterligare en sak jag är besatt av) och lite andra mindre fotovänliga saker som fleecepläd till råttorna, nötter, schampo och sånt där skit.

De sista ljusen där luktade så jäkla gott!! Mmh mmmh mmmhhh... 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Godmorgon, hallå, tjo, hej, hejsan, hejsan.

En liten hälsning för att hylla Magnus Härenstam såhär på morgonen, lunchtid eller whatever! Kommer ni igår när han var programledare för jeopardy och kom nerför en lång trappa och hälsade konstant hela vägen ner? Som en kulspruta spottade han ur sig olika hälsningsfraser. Så kul!

Idag mår jag lite bättre jämfört med igår. Jag var så spänd hela dagen att jag somnade som en stock när jag väl slängde ner huvudet på kudden. Var så jäkla trött och grinig så nu känner jag mig nästan som pånyttfödd efter natten!

Jag har Tuva här över helgen så vi har nyss varit ute och knallat lite. Mamma har henne ju annars (på grund av olika anledningar) och enligt henne så är hon sååå duktig på att gå i koppel och drar aaaaldrig. Jag vet ju dock att det inte stämmer överhuvudtaget. Hon har noll känsla för att gå i koppel och kväver typ sig själv för att hon drar så. Trots att hon bara väger 6 kg flyger man fan efter henne. Stark liten rackare!

Var tvungen att filma och skicka till mamma som bevis eftersom hon menar på att det inte alls är sant. Såhär är det hela promenaderna. Inte särskilt roligt att vara ute och gå med henne... Tur att hon är ganska söt =)


Till något helt olikt mig då.. Igårkväll gick jag fnittrandes omkring med mobilen fastklistrad i näven och chattade med han jag tidigare skrev om på Tinder. Det är verkligen inte vanligt att jag ens skriver med någon, men han är rolig och lugn på något vis. Vi har pratat bra länge utan massa inviter som vissa (alla) annars är toksnabba med. Jag är förvånad!

Funderar på att sticka till Ö&B en snabbis nu. Så jäkla sugen på salta, rostade solrosfrön. Bästa som finns näst efter jordgubbar! Har dock ingen lust att visa mig ute idag så jag vetefan....

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Ett inlägg som är jävligt tungt att skriva och framför allt att publicera. Det här är ett väldigt svårt ämne för mig och väldigt personligt. Det här är en liten del av min "historia".

Som jag har skrivit förut så har jag extremt svårt med att erkänna för mig själv och än mindre helt acceptera att jag är sjuk. Jag säger hela tiden till mig själv att jag bara borde rycka upp mig, att jag är lat och möjligen även lite av en parasit. Jag tänker även ständigt att jag inte är sjuk på riktigt, att jag bara fejkar och så vidare. Jag tror tyvärr att tankar som dessa är relativt vanliga vid depressioner, eller vid psykisk ohälsa överlag.

När jag tänker tillbaka kan jag inte riktigt minnas att jag någon gång mått helt bra. Det började redan i skolan. Jag kände ofta att jag inte orkade, det gjorde ont och jag grät i smyg. Jag började sjukanmäla mig för att jag mådde så dåligt. Jag tog inte tecknen på allvar utan skämdes för mig själv som var så lat och vek som bara ville vara hemma för att sova lite. Jag "passade ofta på" att vara sjuk när det gick någonting bland folket. Oftast var det inget fel på mig rent fysiskt, men jag låtsades att det var det för hur skulle jag kunna förklara att jag behövde vara hemma för att jag hade ångest och inte orkade med livet? Jag var alltid borta en vecka.. Ja, så länge som man får utan läkarintyg helt enkelt. Jag tänkte att jag skulle vila upp mig en vecka för att komma tillbaka med nya krafter, men jag mådde aldrig bättre efter mina hemmadagar. Det var i stället väldigt tufft att gå tillbaka. För det mesta kändes det som att jag inte längre orkade, att all luft gick ur mig, ändå körde jag på. Jag ville inte se de röda flaggorna som viftade allt mer och mer. Hela tiden intalade jag mig att jag bara var dum för vad annars skulle det vara? Jag började väl egentligen tidigt misstänka att jag kunde lida av en depression, men skakade av mig de tankarna för herregud, så farligt var det väl ändå inte.... Jag överdrev bara.

Jag berättade aldrig för någon hur det egentligen var med mig. Jag hade min fasad utåt sett vilken fortfarande sitter som berget. Jag skämdes och skäms fortfarande väldigt mycket. Bland annat över hur jag ljugit för att få vara hemma. Jag vet nu, med facit i hand, att jag var sjuk redan då, men trots det känner jag mig som en riktigt dålig människa. Jag borde ha orkat...


I dagsläget är jag ganska djupt nere i depressionen och framtiden känns liksom rätt svart (med vissa ljuspunkter dock). Jag försöker lyssna på mig själv, men jag är så ovan vid det att jag får kämpa för precis varenda tanke. Mina tankar är nog ganska sjuka och det börjar bli svårare och svårare att hålla fasaden uppe. Jag har konstanta negativa och nervärderande tankar som påminner mig om hur värdelös jag är. Jag slåss med de tankarna dagligen, eller jag slåss inte ens, jag tror på dem, jag köper dem rakt av. En del av mig vet att jag är sjuk, men till största delen känner jag mig bara så jäkla dum och fejkad. Jag kan inte förstå varför jag inte bara tar tag i mig själv och skärper till mig! För varje dag som går stiger självföraktet. Jag är samtidigt, såklart, också sjukt stressad över allting. Sjukskrivning, pengar, framtid... Allting. Jag vill må bättre, men eftersom jag har så svårt att ens acceptera att jag är sjuk så har jag även svårt att ge efter och ta emot hjälp (eller ens be om hjälp). Jag vill klara mig själv för jag är livrädd över att ta emot hjälp, livrädd för att öppna mig och släppa in någon. Jag vill inte att folk på allvar ska se den här delen av mig. Jag är rädd för att folk ska säga att jag ljuger, att de ska berätta för mig att det jag känner inte är sant, att få höra "det är väl inte så farligt". Jag har hört det så mycket. Både från andra och mig själv... Jag tror ju inte ens på mig själv så varför ska andra göra det?

Jag vill bara fejka ett jävla leende igen och köra på i 110. Låtsas som att depressionen inte alls tagit över hela mig, men jag kan inte... Det har tagit tvärstopp!

Det är svårt att se frisk ut, men samtidigt lida på insidan..

Likes

Comments

Vilket väder.. Regn och iskallt och det ser dessutom ut att fortsätta så framöver. Det var den sommaren det!

Har precis kommit hem från samtal. Mitt och Mias sista samtal i och med att hon går på semester och för att jag inte kommer fortsätta med kbt till hösten. Som det ser ut framöver kommer jag fortsätta med stödsamtal hos bästa Bettan och vänta på tid till utredning senare i höst.

Samtalet idag var skitjobbigt. Var ändå vid ganska gott mod när jag gick dit, men det hann väl inte gå mer än fem minuter förrän tårarna sprutade. Jag hatar det! Jag hatar att gråta och visa mig "svag". Att lätta på trycket är inte min starka sida. Trots att jag gråter släpper jag verkligen inte på allt eftersom jag försöker kontrollera precis allting. Inte gå utanför ramarna för mycket, kämpa för att hålla fasaden uppe... Att vara ledsen medan någon sitter och tittar på mig är typ helvetet på jorden..

Jaja, nu är jag hemma igen och har smält i mig en stor kopp kaffe. Funderar på att kolla på någon film om jag kan hitta någon ro till att göra det vill säga. Kollade på cirkeln häromdagen och det var tometusan det sämsta jag sett på länge! Varför är många svenska skådespelare så jävla kassa?! Det är precis som att de inte lärt in manuset utan läser innantill i varje scen. Artikulera så mycket som möjligt ska man visst göra också. Vem fan uttalar alla stavelser i vartenda ord liksom? Nej, jag kan inte sätta mig in i filmen när skådespeleriet suger. Det går inte. Vad tycker ni om svenska filmer?

Likes

Comments

Kikade in på Nellys rea och råkade hitta mig två par skor och en tjockare tröja! 259:- för allt! Woop woop! Klicka på bilderna för att komma till produkterna! På tal om det, ehh he he, så har jag suttit i säkert över en timme nu och försökt få dit de där jävla förbannade länkarna! Det har strulat så jag har slagit både på mig själv, mobilen och ipaden och jag har säkert uttryckt varenda jävla svordom jag kan komma på och även några nya kombinationer, HÖGT! När jag våldsklickade för typ hundrade gången lyckades det till slut (efter förbannat många rejält hårda klickningar) gå att välja produkt! Herregud!! Inte bra för mitt tålamod vill jag lova! Fortfarande arg, aaahhhh.....

Tröja 78kr (70 % rabatt)

Skossingar 89kr (80 % rabatt)

Ytterligare en sko 89kr (80 %'rabatt)

Likes

Comments

Eyy! Jag tycks ha hamnat i en svacka igen.. Eller ja, hela min tillvaro är väl typ alltid en svacka, haha, men ibland blir det snäppet värre. Oftast hinner jag inte ens fatta att jag går ner mig för tiden bara går och poff så är det både kaos hemma och kaos med mig själv. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att inte ha duschat på en vecka och halva lägenheten består av högar. Ja, rörigt överallt helt enkelt. Fy! Vi har sagt några gånger nu att vi ska försöka lirka ut vad, mer exakt, som gör att det går överstyr så att jag kan förhindra det lite bättre. Hitta de första tecknen liksom. Det är svårt att hänga med i sina egna svängar ibland. Särskilt när man, som jag, lunkar omkring ensam här hemma.

Nu har jag i alla fall tagit en ganska välbehövlig dusch, rakat mig och smörjt in mig och sådär. Imorgon har jag samtal igen och jag börjar oroa mig i vanlig ordning. Jag vet inte vad jag ska säga om det där förbannade pappret. Det är ju som många av er med tycker, det stjälper mer än det hjälper. Jag känner mig redan dålig som det är. Vill inte gärna ha det på ett papper som ska granskas med. Jag känner bara att jag är negativ som inte tar åt mig och provar nya saker och nya vägar. Är det mitt fel att sätten känns dåliga? Borde jag göra dem ändå? Jag tycker jag har kämpat på ganska bra på sistone ändå, men det är som att hela jag är ett stort gapande hål. För stunden, medan jag är mitt i något, kan det kännas okej, men så fort det är över upptäcker jag att jag tagit i lite väl mycket och jag känner mig sådär förbannat tom igen. Nästan ännu mer tom än innan till och med. Balans och lagom och sådär är ju ord jag inte känner till ;) Känner mig så snabbt ensam med, eller kanske mer bortglömd. Ibland funderar jag över om jag kanske är osynlig eller inte så viktig. Till och med på mina samtal har det lovats saker hit och dit som sen glömts bort till nästa gång. Känner mig så obetydlig i de stunderna, som att det vi pratar om och kommer överens om inte är av någon vikt.

Nästa vecka är dock Bettan tillbaka från sin semester! YEEEY för mig och säkert segt för henne stackarn, men har saknat våra samtal! Hon är bra hon! Väldigt förstående på ett annat plan!

En annan liten rolig grej.. Haha. Jag hänger ju på Tinder en del som säkert alla andra med. Sveper typ alltid bara åt vänster, men på en svepte jag, kors i taket, åt höger och vi fick en matchning. Han skickade meddelande och jag svarade (vilket jag aldrig gör i normala fall. Blir rädd och stänger ner appen, haha). I alla fall så visade det sig att han är dansare (!!) och efter ett tag framkom det att han även pluggar spanska så helt plötsligt satt vi och skrev till varann på spanska. Normalt och sådär =,D

Eftersom jag är lättroad tyckte jag att det var ganska komiskt 

Likes

Comments

Är så ledsen och besviken just nu. Vill inte gå in närmre på varför eftersom jag inte vet vilka som läser bloggen. Ibland vill jag ärligt talat bara slänga ur mig allting, lätta på hjärtat och få höra av andra att de upplevt samma- eller liknande saker, samma jävla tomhet, men det går inte. Jag måste hålla mig någorlunda privat här. Även om jag skriver ganska öppenhjärtligt så finns det så mycket mer inom mig. Jag känner mig dock alltid orättvis och elak som tänker och känner som jag gör. För det mesta känner jag mig så jäkla ensam i allting. Jag har ingen att ty mig till... Jag har burit på allt jag känner ensam så länge att det har blivit ett invant beteende. Det gör det svårt att öppet prata om hur jag mår. Enklare att stänga in allting. Må dåligt och vara ledsen i smyg i stället.

Hela dagen idag har gått åt till att följa med mamma som sällskap in till Kumla. Skönt när tiden går. Nu har jag precis käkat en skål med jordgubbar. Gött! Har vid väldigt många tillfällen stirrat på det där jävla aktivitetsschemat jag fick av Mia sist. Jag skulle försöka fylla i, timme för timme, vad jag gör under dagarna. Känner mig så jävla dålig som inte tagit mig för det. Ingenting har jag fyllt i och meningen "hur ska det kunna bli bättre om du inte försöker?" ekar i huvudet konstant. En sån där lista känns hemsk att fylla i. Jag skäms för att jag oftast bara sitter av tiden. Vad ska jag skriva liksom? Klockan 16 - spelade sudoku.. Min förra psykologs ord ekar även de i huvudet när det kommer till sånt här, "inte konstigt att du är deprimerad när du inte gör någonting". Jag känner mig så jävla skyldig hela tiden. Det känns som att allting jag gör blir fel. Har jag umgåtts med någon känns det som att jag "inte borde" orka det och att jag ska anklagas för att hitta på att jag mår dåligt. Har jag inte gjort något borde jag anstränga mig lite mer... Det spelar liksom ingen roll vad folk säger. I mitt huvud blir det alltid fel hur jag än gör.

Det här schemat påminner mig även om när jag tvingades skriva ner vad jag åt på en dag. Jag blåljög ju såklart som fan. Får samma känsla nu, att jag liksom vill ljuga för att verka lite bättre, men samtidigt är jag rädd för att de ska tro att allt är okej. Fyfan vilken jäkla karusell allting är när det kommer till psykisk ohälsa. 

Förresten.. Ni som är sjukskrivna från ert arbete.. Har ni kontakt med er arbetsgivare? Hur ofta? Tycker ni att den hjälper er på något sätt? Är det normalt att aldrig höra ifrån sin chef? 

Likes

Comments

Idag är det en sån där sömngångardag. Hasar mig typ omkring mellan rummen här hemma och är så sjukt seeeg. Givetvis hade jag, dagen till ära, en bokad tvättid som jag glömt bort (prisa gudarna för påminnelser i telefonen). Hade dock gärna missat tiden, men jag ryckte tag i mig själv och släpade mig ut. Åkte även och handlade vilket jag var illa tvungen till, typ. Köpte ekologiska jordgubbar också. De var sura, men hellre det egentligen än besprutat skit! Med "lite" grädde satt de som ett smäck...

När jag klev in i trapphuset råkade jag på en av mina grannar. Jag ska fatta mig kort genom att säga att det finns inte en enda häst i det stallet... Hon lyckas alltid fånga en i farten med och det går fan inte att slippa undan. Käften går i ett, helt utan verklighetsförankring eller röd tråd. Den här gången handlade samtalet först om vart hennes läkare bodde (oklart varför det ens var relevant?!) till någon mördare och massa släktingar till den mördaren... Hmm. Jag försökte artigt gå därifrån flera gånger och min arm bara dog av den tunga kassen. Jaja, det jag skulle komma fram till var att ut ur en annan grannes dörr kommer det ut den finaste killen jag sett på länge! Han såg ut som en ung Håkan Hellström med cendréfärgat hår och världens leende. Jag blir sällan särskilt imponerad av andras utseenden, men den här var inte ett dugg ful! Kanske berodde det på paniken och min bortdomnande arm. Han jobbat i alla fall tydligen på Stefans måleri här i Karlskoga och googlaren nummer ett satte givetvis igång en research här. Det visade sig dock att de inte ens har en jäkla hemsida! Vem har inte en hemsida idag?! En facebooksida fanns det dock, men bara två taffliga bilder på deras bil... Hallå?! Nu får jag hänga i trapphuset hädanefter! ;)

Nu ska jag strax släpa ner röven till tvättstugan för att hämta tvätten. Fett gött att det är klart och att jag inte struntade i den!

Likes

Comments

Men denna jävla oro... Helt från ingenstans bara kommer den och tar över mig bit för bit tills jag inte kan tänka på annat än alla möjliga katastrofer. Det finns så mycket att oroa sig för, varenda liten sak kan analyseras ner i småbitar. Alla situationer har dåliga utgångar. Alltid slutar det med total katastrof i mitt huvud. Jag kan inte tänka realistiskt, eller jag kan, men de andra tankarna är starkare i dessa lägen. Jag vet ju att saker och ting ordnar sig, jag vet ju det klart och tydligt, men ändå kan jag inte lugna ner mig själv för tänk om... Någon gång måste det ju gå käpprätt åt helvetet även om det inte gjort det innan. Någon gång kommer ju mina katastroftankar bli verklighet och vad gör jag då? Jag vill liksom ställa in mig på det värsta, tänka ut en plan så jag liksom blir redo att hantera situationen som uppstår. Jag måste veta exakt vad jag ska göra, hur jag ska reagera och hur jag ska lösa det. Bara det skapar ju en enorm jävla stress som ni förstår. Allting grundar sig i en jävla rädsla som jag vill få bukt med. Det känns som att jag helt har tappat kontrollen i mitt liv och jag försöker helt desperat få fatt i den igen. Det är så jävla jobbigt att stå helt maktlös och se på. Jag känner mig värdelös som inte kan rycka tag i mig själv och mitt liv. Jag borde försöka lite till, tvinga mig själv lite, pressa på. Såhär kan det ju inte fortsätta...


För tillfället oroar jag mig för min sjukskrivning. Jag är så jävla rädd! Jag vill bara vara normal och orka, men i stället känner jag bara panik. Läkaren på rehab har dessutom gått på mammaledighet och en ny har tagit över. Tydligen jobbar han inte heltid och har fullspäckat schema för lång tid framöver. Tänk om han inte har tid för ett samtal och att sjukskrivningen löper ut, eller tänk om han inte lyssnar- eller tror på mig. Bara det att han är en HAN skapar stress. Jag har fått för mig att män inte förstår på samma sätt. Tyvärr har jag sett en del av det inom psykiatrin. Jag orkar dessutom inte förklara allting ytterligare en gång. Jag blir så rädd att säga "fel" saker. Jag känner mig helt desperat i att bete mig rätt, säga rätt och så vidare. Jag är dessutom rädd för att han ska vara ung och snygg. Jag vill inte sitta där som något jäkla offer. Jag skäms så jävla mycket över allting! Sist jag hade läkarsamtal satt jag och grät medan tre personer stirrade på mig. Hemskt, hemskt, hemskt!!

Det finns så jävla mycket jag oroar mig för men jag får runda av här. Jag fortsätter med att försöka övertala mig själv att det kommer gå bra... Det kommer gå bra, det kommer gå bra...

Likes

Comments

Sådär.. Nu har jag jämnat ut solbrännan på benen genom att bränna upp resten av kroppen med. Fan trots solskydd blir jag som en pion! Inte så nice!

Det har verkligen varit kanonvarmt även idag, men nu framöver ska det bli pissigt väder igen. Surt! Får väl hoppas att det här inte var sista dagen med sol och värme för den här sommaren!

Alltså när man smörjer in sig med solkräm och alla gamla döda hudceller bara samlas överallt.. Ewww =,D

Förresten.. Alldeles nyss la jag upp lite bilder på min ena råtta som fyllde två igår i en grupp på Facebook. Som säkert alla vet finns det någon form av maffia i de flesta facebookgrupper. Ni vet såna där som ska påpeka precis allt och liksom letar fel. Det blev världens diskussion under en av bilderna och jag svarade såklart i affekt då jag sett den här människan gnälla på fler än ett inlägg om man säger så. Jag har lätt att häva ur mig otrevliga saker om någon stör mig och ja, jag kanske var barnslig, men jag är jäkligt impulsiv och snabbare än blixten på gott och ont. Särskilt med ord över internet. Jag tar liksom allting ett litet steg längre. Med hennes kommentar kom liksom allt mitt hat över att vissa människor i olika facebookgrupper är totalt vrickade och ständigt kommer med pekpinnar vilket retar upp mig nåt så in i helvete. Det handlade egentligen inte om att hon hade fel, för det hade hon inte.. Men den tonen.... så ja.. Jag råkade väl skriva lite spydigt tillbaka. Måhända att jag är dum, men vissa människor klarar jag inte av. Eller snarare vissa typer av människor! IRL kan jag undvika sådana människor (vilket jag också gör), men på forum kryllar det av dessa människor och då blir det svårt. Tror hädanefter att jag ska undvika att ladda upp bilder helt enkelt så jag slipper reta upp råttmaffian och mig själv. Det räcker nämligen med ett litet misstag någonstans och du är körd som köpare av råttor. Sinnes....

Likes

Comments