Header

Hej på er!
Gud man blir ju alldeles dagvill här efter påsk ;)
Tror ni att jag lyckades sova ut idag? Nääerå, jag vaknade ganska tidigt och det kändes som att någon klubbat ner mig fullständigt. Redan när jag vaknade kände jag tyvärr att det här inte kändes som en bra dag. Ångesten låg liksom som ett tryck över bröstet direkt jag slog upp ögonen så det var ju inte precis det roligaste sättet att vakna upp på om man säger så.
Jag har under hela förmiddagen försökt att fly undan den här obehagliga känslan genom att laga i ordning ett kesobröd, jag har gjort rödbetssallad, varit en sväng till Konsum, druckit mängder med te och nu har jag precis lämnat en gryta med soppa på spisen. Jag borde kanske göra mer vettiga saker för jag kan lova er att det finns nödvändigare saker att lägga tiden på, men de där sakerna orkar jag helt enkelt inte. Det spelar i och för sig ingen roll vad jag gör för jag blir lätt missnöjd ändå och tänker att jag borde gjort annat.
Jag är i en sån här otrevlig fas nu där jag är så trött på mig själv och allt annat. Det känns som att jag är totalt otillräcklig och en börda. Jag hatar att jag rasat ner några pinnhål igen och det känns förjäkligt att mina försök att "komma tillbaka" leder till att jag mår sämre. Hur ska jag göra när jag inte klarar av att tillföra saker som borde ge energi?

Jag blir rädd för de här krascherna och särskilt nu när jag vet att jag har f-kassan i hälarna. Jag känner stress upp över öronen och jag kan inte hantera det särskilt bra. Bara minnen ger mig ångest nu. När jag ser en uppdatering från teatern jag var med i i somras får jag en klump i magen och det liksom isar till i hela kroppen för jag mådde så extremt dåligt under den perioden och det blev bara sämre och sämre under tiden vi höll på. Jag får panik av att kastas tillbaka till alla föreställningar, hur jag åkte dit nästan varje dag och önskade att jag skulle köra av vägen. Jag ser framför mig hur jag går upp till logen för att sminka mig, dra på mig kostymen och klistrar på ett leende trots att jag bara ville skrika rakt ut. Trots att det var kul så blev det för mycket. Jag var hela tiden tvungen att tvinga mig själv så hårt för att svika var ju inte ett alternativ liksom. Det var bara att bita ihop.

Idag är jag ju inte där, men minnena får mig att må dåligt då jag fortfarande känner den där pressen. Jag minns liksom exakt hur det kändes just då och långt efteråt. När vi hade en extraföreställning några veckor efter den sista trodde jag att jag skulle dö. Jag satt mittemot B och grät (tror jag) och paniken bara rusade genom kroppen, jag ville inte, det var för mycket, jag orkade inte. Den känslan var vedervärdig. Det gjorde liksom ont i hela kroppen och det är lite samma status idag. Det känns hemskt att jag inte klarar av någonting utan att bryta ihop eller utan att kroppen säger ifrån rejält. Jag kan inte förstå hur jag någonsin ska komma tillbaka, går det ens?

Jag har typ, till 98% i alla fall, bestämt att det inte blir någon kör ikväll. Jag orkar helt enkelt inte och jag måste lyssna på det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 369 Readers

Likes

Comments