Header

Som vanligt kan jag inte ta beslut så jag tänkte att jag lämnar det där beslutet åt slumpen och frågade mamma om hon kunde skjutsa mig till Joyvoice då jag var typ 100 % säker på att hon INTE skulle kunna det. Jag tänkte att kan hon det så är det kanske meningen att jag ska åka dit ändå och givetvis kunde hon... Nu känns det inte alls bra och jag vill inte, men jag känner mig så JÄVLA DÅLIG om jag skiter i det, men som det ser ut nu ser jag inget positivt med det. Jag tänker igenom de olika momenten, uppsjungningen, våra sånger och så vidare men allt jag känner är ett enda stort motstånd för jag vill faktiskt inte. Trots att jag känner det så starkt så går jag ändå i tankebanorna att strunta i mina känslor och åka ändå, men det blir ju bara fel, jag vet ju det så varför kan jag inte bara lyssna?! Snälla lilla jag själv, hur kan det vara så svårt?! Det är ju ingen som tvingar mig, ja förutom jag själv då. Jag måste inte dit, det är inte på liv eller död ändå känns det precis så, som att jag måste. Min förra psykolog (usch) sa vid flertalet tillfällen till mig att det inte är konstigt att jag är deprimerad när jag inte gör någonting och jag tror att den där meningen har fastnat hårdare än jag trott. Det känns som att jag hela tiden känner fel, att jag är dum och lat som inte orkar iväg till kören, att jag får skylla mig själv att jag mår dåligt för det har ju andra sagt. Blir fan arg nu bara jag tänker på det! Hur kan man som psykolog vara så jävla korkad? Hon sa så mycket dumt till mig så hälften hade varit nog. Nu känner jag lite tacksamhet bara för det, tacksamhet över att jag slipper henne. Tycker synd om de patienter hon förmodligen har nu.

Jag tänkte skriva "vad ska jag göra?!" men jag vet ju vad jag känner egentligen, det är bara det att det är så förbannat svårt :(

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 402 readers

Likes

Comments