Header

Psykisk ohälsa

Hej på er i stormen!

Idag hade jag samtal och det var riktigt tungt, men samtidigt ett väldigt bra samtal där jag för en gångs skull kände att jag kunde öppna upp mig lite mer och släppa in B. Jag har ju så svårt med tillit och jag har svårt med att släppa in folk till mitt inre kaos med skuldkänslor, skam och allt vad det nu innehåller. Idag grät jag vilket är sällsynt, men just idag kändes det okej ändå.

B började med att ta upp att jag uppfyller väldigt många kriterier för borderline vilket även framkom tydligt på min utredning jag gjorde för snart ett år sen. Jag har dock varit himla tydlig med att det är en av mina största fasor och att jag verkligen inte vill ha det i mina papper för tyvärr är det inte en allt för positiv diagnos när det kommer till bemötande. Det här tog psykologen hänsyn till och därför fick jag "bara" ADHD på pappret, men vi kommer jobba vidare utifrån svårigheterna jag har. Efter det fick jag höra att jag inte kommer få någon psykologkontakt på grund av att jag helt enkelt inte är redo för det och troligtvis inte kan ta till mig behandlingen vilket känns riktigt surt. B i sin tur menar att hon inte kan hjälpa mig vidare eller djupare när det kommer till mina problem. Det gör mig ledsen för vem ska då kunna hjälpa mig? Jag kämpar ju på på egen hand (och med hjälp av B), letar möjligheter och nya tankesätt, men jag är splittrad och har dålig kontakt med mina känslor. Jag har svårt att koppla ihop hjärnan och själen vilket blir till en låsning. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra och nu är det alltså sagt att jag inte kommer få någon vidare hjälp på det området och ja, det känns surt och ledsamt. Jag är dock inte den som ger mig så jag fortsätter självklart att kämpa på med hjälp av Bettan (vi kommer fortsätta ha vår kontakt tack och lov), men ledsen och uppgiven, det är jag vilket nog inte är så konstigt. Om inte ens en psykolog anser att den kan hjälpa mig, hur ska det då bli? Är jag ett hopplöst fall? NEJ, det är jag inte, tänker jag upprepa för mig själv tills jag kan ta in det. Jag har dock väldigt svårt att se att mina problem är SÅ grova om ni förstår hur jag menar. Ja, de var en del att ta in redan i början av vårt samtal. Tuffa ord!

Efter den lite dystra informationen pratade vi en del kring övergrepp jag varit med om och jag känner direkt hur jag blir spänd, svettig och väldigt ångestfylld. Jag får svårt att sitta still och försöker direkt skydda min kropp genom att linda armarna runt den. B frågade om jag varit med om fler saker än de jag hittills berättat och ja, det har jag, men där tog det stopp. Jag klarar knappt av att tänka på den händelsen, jag kan inte ta orden i min mun så där sa jag stopp. Jag ville inte berätta om det där och då utan jag känner att jag behöver samla mig lite när det kommer till det. Det är sån jävla skam över det här. Vi pratade vidare om killen jag träffade för några år sen som skadade min själ (och kropp) rejält. Jag fick i uppgift till nästa gång att skriva ett brev till honom, bara skriva precis allting så detaljerat som möjligt för att sedan riva sönder brevet, eller vad jag nu vill göra med det. Bränna det känns bättre för då kan ingen hitta det. Jag vet att det är ett bra sätt att få ner alla tankar och känslor på, men att skriva ner orden och meningarna känns fruktansvärt svårt. Det är som att jag inte riktigt vill- eller kan kännas vid dem. Jag har levt i förnekelse så länge, stängt in skiten och kastat nyckeln, men det hemsöker mig, rädslan finns där, hela tiden, i mitt undermedvetna. Det räcker ju liksom med att det ringer på grannens dörr för att jag ska bli livrädd.
Kanske kan det hjälpa en aning att skriva ner allt det här, bara för att få ner orden som sagt och göra dem mer verkliga. Kanske kan jag då förstå att det inte var mitt fel.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Mycket gör jag för att förändra min tillvaro. Jag tar varje chans till att göra någonting annorlunda, föra in nya tankesätt, utmana mig och så vidare. Jag gör många framsteg vilket jag är stolt över, men något jag inte gör så stora framsteg inom är min depression. Den hänger över mig hela tiden och följer mig som en skugga. Här står jag faktiskt helt handfallen och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eller hur jag ska göra. Jag har varit deprimerad så himla länge och jag börjar tyvärr tro att det kanske inte går att må bättre, kanske måste jag lära mig att leva med det här? Kanske måste jag acceptera det? Vissa dagar känns den hanterbar, andra inte. Vissa dagar klarar jag inte av någonting och kan sitta helt apatisk. Jag ser saker som behöver göras, men jag orkar inte ta mig för det. I huvudet är det ofta full rullians, men att göra tanken till handling känns alldeles för stort. För att vara ärlig så vet jag inte hur många gånger per dag jag tänker "jag orkar inte mer", men ändå orkar jag. Ibland kanske det där med att orka innebär att jag bara finns till och andas, tar en liten stund i taget liksom.

Min depression och min adhd krockar ibland med varandra. När jag är sådär slut i kropp och själ, men samtidigt har en hjärna som registrerar ALLT, minsta lilla intryck, minsta lilla ljud, ja helt enkelt minsta lilla sak, så blir det tufft. Jag får nya idéer hela tiden, men jag orkar inte. Jag tänker mig själv till vansinne ibland och jag önskar att jag bara kunde stänga av. Ibland är det positivt för det kan ge mig lite extra energi att orka göra saker, men de gångerna jag inte orkar krockar det ganska friskt.

Något som är bra är att jag ändå har slutat tvivla. Förut var det mycket tankar om att jag hittade på, att jag egentligen inte var sjuk, att jag bara var lat och borde rycka upp mig och så vidare. Idag kan jag acceptera och ta till mig på ett annat sätt. Idag kan jag förstå att jag faktiskt är sjuk, men att acceptera det vill jag inte göra. Det är en svår bit för jag vill ju så gärna må bättre, men jag vet inte hur.

Det sägs att man ska fylla sitt liv med bra saker, att det enda som hjälper mot en depression är att utmana sig, men det är ju det jag gör, hela tiden. Jag är liksom inte 100 % passiv, jag tar mig upp fast det känns som att någon sitter över mig och stryper mig, jag lagar mat, jag handlar, jag gör hushållssysslor (för det mesta i alla fall), jag inför rutiner för att få vardagen att gå ihop, bara att duscha kan kännas som ett rent helvete så därför har jag satt upp en ungefärlig tid då jag gör det vilket fungerar i de allra flesta fall. Jag anmäler mig till olika saker som till exempel den lilla A capella gruppen jag nu är med i, joyvoice, jag läser spanska, gärning gruppterapi, går på samtal, jag försöker, men ingenting lättar. Ibland känns det som att jag bara mår sämre och sämre hela tiden. Tröttheten tar snart kål på mig. Vet inte ens om jag kan kalla det för trötthet egentligen, snarare enorm brist på energi för jag är inte trött som i att jag kan somna eller mysa ner mig framför en film utan det är mer den här segheten, som att jag vandrar mot strömt vatten. Jag är likgiltig, ingenting lockar och hur ska man då kunna tillföra mer saker i sitt liv när det mesta bara känns jobbigt? Till och med det jag tycker om känns som en pina. Jag älskar att sjunga, men trots det tar det emot och jag får slåss för livet för att ens orka iväg. Glädjen kan finnas där, men den är inte långvarig. Jag kan vara glad en stund, men sen tar tomheten över igen och det mesta känns både värdelöst och meningslöst och sådär håller det på. Jag umgås inte med någon, jag är väldigt ensam, men jag bryr mig inte direkt. Det finns inte på kartan att jag orkar med. Umgås jag med någon ett par timmar behöver jag vila extremt länge efteråt. Det kan ta dagar innan jag är i fas igen.

Jag orkar inte mer
Jag orkar inte mer
Jag orkar inte mer

Idag ekar orden i huvudet... Jag borde vara glad idag eftersom det vankas roliga saker, men jag vill bara hem trots att jag inte ens åkt hemifrån än. Jag får dåligt samvete för att jag känner såhär när andra försöker få mig att må bättre. Jag känner mig som en skurk som bara slösar på deras tid och pengar. Jag känner mig inte direkt värd det här och det suger. Jag vill inte att någon ska förstå hur dåligt jag mår så jag döljer det så mycket jag kan. Jag anstränger mig till max och jag tror tyvärr att jag lyckas ganska bra. Det är jag och min lilla hemlighet liksom.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag har en fruktansvärt låg självkänsla. Jag kan inte se något bra i mig själv, jag är missnöjd med det mesta jag gör, hatar mitt utseende och klarar inte av att ta emot kritik utan att direkt rikta det till mig själv som person, att jag inte duger. Jag tror ofta att folk skrattar åt mig och pratar om mig vilket leder till att jag har väldigt svårt för att gå förbi grupper av människor. Jag ser skavanker på mig själv som säkert ingen annan tänker på, men för mig är de så stora och så tydliga. Jag mår dåligt över att folk tittar på mig för jag vill inte att de ska se mig. Jag tänker att de måste bli chockade över hur ful jag är, hur konstiga alla delar av mitt ansikte ser ut, att de olika delarna inte passar ihop. Jag upplever det nämligen som att ingenting på mig passar ihop, det är som att någon sommarvikarie, sin första dag på nya jobbet, slängt dit alla delar av mig på måfå, när de var som tröttast en måndagsförmiddag liksom. Jag tycker inte ens att jag ser mänsklig ut och jag hatar mitt utseende av hela mitt hjärta. Det är lite skrämmande att jag inte kan se något annat, för mig är det en sanning för det är vad jag ser i spegeln. Det spelar ingen som helst roll vad någon annan säger, jag ser det jag ser och jag kan bara se det genom mina ögon som kanske är något skeva. Det känns inte så, men antagligen är det så för det är nog omöjligt att vara så ful som jag tycker mig vara.

Jag kan ägna lååååång tid framför spegeln åt att sminka mig, noppa bort hårstrån, sminka mig lite till och så vidare, men ingenting hjälper och då vill jag slå sönder spegeln för det gör så ont i mig. Jag vill inte se ut såhär och jag vill inte vara jag.

Jag är galet ytlig, speglar mig överallt, så fort jag får chansen, granskar mig själv och varje gång hoppas jag på att jag ska se något annat, något jag kan vara nöjd med, men det blir aldrig så. Jag längtar efter massa pengar för det första jag skulle göra är någon form av skönhetsingrepp. Jag vet att det är sjukt och jag förstår om folk tycker att jag är dum i huvudet, men jag mår så illa av att se på mig själv. Jag skriver listor på vad jag skulle vilja göra om jag hade pengar och de allra flesta punkterna innefattar mitt utseende tragiskt men sant.

Jag skriver inte det här för att få någon sorts medlidande även om det kanske låter så, hehe. Jag skriver det för att det är något som just nu tar upp extremt mycket av mina tankar och det brukar hjälpa en aning när jag skriver av mig. Jag önskar att jag bara kunde släppa det här, men det har hängt med mig i alla år. Jag var mobbad för mitt utseende när jag var ung och det sitter fortfarande kvar som en tagg i hjärtat. Jag trycker ner mig själv något så fruktansvärt när det kommer till mitt utseende. "Du är så jävla ful" säger jag nästan alltid till min spegelbild. Jag försöker le varje gång jag går förbi en spegel vilket nästan har blivit en vana nu, men ändå är det ett jävla eko i huvudet om hur gräslig jag är. Jag känner mig så larvig och jag vågar absolut inte prata om det här med andra för oftast möts man ju bara av himlande ögon och ord som att man borde ha växt ifrån det där när man vågar yttra sig.
För mig är det här ett stort, vidrigt problem sen är det skitsamma om jag är 14 eller 30 (även om det nog är mer accepterat att känna såhär i tonåren). Jag lever med mig själv och den här skammen varje jäkla dag. Vissa dagar är det såklart bättre, men det är något som alltid finns med mig mer eller mindre och just nu är det en jobbig period.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag har så länge tillbaka som jag kan minnas dolt mitt mående för omgivningen, jag har klistrat på ett leende och lagt till med en sprallig, glad fasad, jag har jagat efter perfektion för att på så vis fylla på min självkänsla för stunden. Många blev ganska förvånade när jag blev sjuk, det sades att det bara var en fas och det kom även en hel del ifrågasättanden. När saker och ting bagatelliserades blev jag ännu mer mån om min mask och hur jag upplevdes utåt för jag ville inte bli ifrågasatt, det var jobbigt att lyfta på locket och jag ville inte att en endaste själ skulle veta hur jag mådde. Jag skämtade bort allting och slet som ett djur för att fortsätta vara den där spralliga, glada tjejen trots att jag mådde pest på insidan, men ingen skulle någonsin få veta hur det var, ingenting kändes värre än det, att vara fullständigt blottad.

Jag gör likadant idag, jag svarar att allting är bra om någon frågar och så klistrar jag på det där leendet som sitter långt inne. Jag skrattar inte längre, jag känner mig inte ens som samma person, jag har blivit någon annan, någon som måste kämpa hårt för att verka normal. Det känns som att jag inte passar in någonstans, som att jag är så mycket mer annorlunda jämfört med andra, som att jag bara står och ser på, osynlig, trots att jag kanske står i centrum. Det är ensamt, men det är jag själv som gör mig ensam, det vet jag mycket väl, ändå kan jag inte sluta längta efter att någon ska se mig bakom allt, bakom mina murar och fasader. Jag önskar att folk visste att jag inte drar mig undan för att jag inte längre vill vara vän utan för att jag helt enkelt inte orkar. Jag mår inte bra och med det kommer isoleringen. Jag vill inte ens försöka längre för det tar så mycket kraft. Jag orkar inte dölja hur jag mår och då är det bättre att stänga in sig för att få vara ifred.

Jag känner att jag inte kan vara ärlig med någon, jag kan inte med att släppa in en endaste människa. Inte min mamma, inte mina vänner och inte heller min samtalskontakt som jag egentligen litar på till 100 %. Jag sitter även där och försöker spela glad, slingrar mig ur frågan om hur jag mår och styr bort frågor jag inte vill ha på ett ganska effektivt sätt. Jag har nämligen blivit väldigt bra på just det under alla år. Ibland går det inte, B brukar vara expert på att se igenom och låter mig inte alltid komma undan. Då får jag panik för jag tycker att det är så fruktansvärt att behöva visa mig liten och sårbar. Jag vill inte det, det går emot allting, men samtidigt förstår jag ju att jag inte kan hålla på att stänga in allting och slingra mig ur varenda situation som känns lite jobbig. Jag gräver ju bara min egen grav för hur ska jag kunna må bättre när jag alltid kämpar med att mura på min, numera, skyhöga mur? Jag bråkar med mig själv hela tiden när det kommer till det här. Jag försöker peppa mig själv och lovar dyrt och heligt att nästa gång då ska jag släppa på allt vad fasader heter, men lik förbannat sitter jag där, nästa gång, stel och jävlig och pratar bort och undviker.

Jag vill inte prata med någon för det känns som att ingen förstår. Skriva om det kan jag göra för här känner jag mig av någon anledning lite tryggare. Jag tror det beror på att jag skriver och inte behöver facea någon. Skriva har alltid varit enklare.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag lever med en följeslagare. En följeslagare som gör att mitt liv väldigt ofta känns meningslöst, hopplöst och likgiltigt. Jag har mått dåligt så länge nu att jag nästan har vant mig, det känns främmande att känna något annat än en motvilja. Jag har blivit van vid att varje morgon när jag vaknar känna att jag inte vill gå upp, att jag vill ligga kvar där under täcket hela dagen och sova bort mitt liv. Jag har blivit van vid att stirra framför mig samtidigt som jag försöker häva en attack av ångest. Jag har blivit van vid att inte vara särskilt glad och jag har blivit van vid att sällan skratta från hjärtat.

På ett sätt är det skönt att nu veta vad det beror på, att jag faktiskt är drabbad av depressionsmonstret. När jag var yngre hade jag inte den blekaste aning om varför jag mådde som jag gjorde och då var det mest ord som lat, slö och oduglig som blev min förklaring. Jag förstod inte varför jag vaknade upp med ett rusande hjärta och panik över en ny dag och jag hade framförallt väldigt svårt att förstå varför jag ibland var tvungen att sjukanmäla mig för att jag var alldeles kallsvettig av den känslan som tagit över min kropp.
Idag vet jag, jag kan förstå det och jag kan även acceptera det på ett helt annat sätt. Det som känns så jobbigt är att tomhetskänslan aldrig riktigt försvinner. Jag vill inte göra någonting, jag ser inte direkt fram emot något, jag orkar inte träffa folk och de mest vardagliga sakerna blir som att bestiga ett berg, tungt och jävligt. Det mesta tar energi mer än det ger vilket slutar med att jag är helt kraschad även efter enklare saker. Det blir svårt att motivera sig då när det känns som att allt rasar bara för att jag gör någonting som borde vara trevligt och roligt, men trots det försöker jag hela tiden och det är jag ändå stolt över. Jag förstår att det inte fungerar att sitta här hemma bakom min låsta dörr och önska mig själv bort. Jag VILL utmana mig själv, eller vill och vill, men jag vet att det är bra för mig så jag gör det i vilket fall som helst. Jag bokar in saker, våndas, men ger inte upp. Jag pluggar spanska för att det är intressant med språk och jag upptäcker att jag är duktig på det, att jag har lätt för mig vilket jag alltid har haft så fort någonting intresserar mig. Jag försöker fylla livet med lite må-bra saker och jag utmanar mig genom att anmäla mig till auditions. Jag vet att jag inte bara kan sitta här hemma och tro att någon eller något ska rädda mig. Jag vet att den enda som kan hjälpa mig i slutändan är jag och ingen annan. Det är såklart viktigt att ha stöd från omgivningen, men det går inte att förvänta sig att de ska göra jobbet åt mig.

Det som känns tufft är dock att trots mina ansträngningar så är det ändå sådär tomt och jobbigt. Jag hoppas ju på att det bara ska släppa. Jag blir rädd för att det är såhär mitt normaltillstånd är, att jag aldrig kommer må bättre. Framtiden skrämmer mig samtidigt som den gör mig nyfiken. Dubbla känslor överallt, men jag ger aldrig upp. Jag ska komma tillbaka till ett värdigt liv där jag bara mår dåligt ibland och inte konstant.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Hej hjärtan! ❤

Idag är min huvudvärk så mycket bättre. Den är till och med som bortblåst och ingen kan vara gladare än jag! Sov med fönstret öppet inatt och det verkar ha gjort susen! Jag är extremt känslig när det kommer till värme i sovrummet, det fungerar inte alls när det är varmt så nu fortsätter jag med att ha det öppet igen.

Vaknade av larmet imorse och ville typ kasta saker omkring mig för att jag var så trött, men i stället för att slunga runt saker snoozade jag i tio minuter och skuttade sen upp, tog en kopp te och sminkade mig lite innan jag styrde min svarta springare mot Bettan och samtal.
Dagens samtal var både bra och jobbigt, men det är väl så det är. Jag slås själv av hur deprimerad jag är även om jag kanske inte vill erkänna det alla gånger. Jag känner mig usel som känner som jag gör, att ingenting lockar eller ger mig glädje. Jag sa det idag att jag önskar att jag hade något jag brann för, något värt att kämpa för, men jag har inget sånt och har aldrig haft. Jag önskar att jag hade älskat att träna, eller att jag bara haft något som skriker jag, en passion i livet, men jag har inte hittat det, än. Jag har tyckt väldigt mycket om saker i perioder, men har alltid tröttnat, ingenting har fått mig att fastna. Vi pratade om att jag måste försöka tillföra saker som ger mig glädje. Jag kan erkänna att jag idag kände mig ganska pressad. Där sitter jag och rycker på axlarna som svar på typ allt. Jag känner press på att leverera, komma med kloka och genomtänkta lösningar, men därinne på insidan är det tomt och ganska mörkt. Jag har inga kloka svar som är sanna utan det jag säger säger jag för att det ska låta bra, för att jag ska få vara ifred i mörkret. Jag får dåligt samvete för att jag inte vill eller orkar någonting, tänker att jag får skylla mig själv som inte aktivt försöker hugga tag i mitt liv, men att vara deprimerad är fan tyngre än det tyngsta tänkbara för ingenting spelar någon roll i denna skitsjukdom. Att tappa livslusten och allt annat är svårt och jobbigt, som att vara på en semestertripp till självaste helvetet. Jag vet att jag måste försöka för det blir jag påmind om hela tiden, att det enda som hjälper är att utsätta sig och traska på trots att själen och huvudet säger nej, men jag vill inte. Jag erkänner, jag vill inte! Jag ruttnar hellre bort, så känns det...

Det vi kom fram till är att jag ska försöka ta upp spanskan igen. Det har varit ett lite väl långt uppehåll nu, men lusten har inte funnits där och då blir det tydligen sjukligt svårt att motivera sig. Vi ska utvärdera det om två veckor så nu känner jag pressen trycka på. Vi pratade även om att göra lite enklare saker som inte kräver någon tankemöda, att till exempel kolla på lättsamma roliga filmer och serier och kanske undvika såna som west world där jag måste anstränga mig till 200 % men ändå inte fatta ett skit.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Jag mår verkligen inte bra. Det är sådär så jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Jag orkar ingenting, jag orkar inte ta ut soporna, jag orkar inte städa varken åt mig själv eller råttorna, jag orkar knappt sitta rakt upp och ner ens... Det enda jag vill är att dagen ska gå så jag kan få lägga mig igen. Just nu vet jag inte ens om jag orkar ta mig iväg på samtal imorgon. Det känns alldeles för tungt, men det var precis innan jul jag träffade Bettan sist så det känns som att jag behöver ta mig iväg. Jag får helt enkelt se hur det känns ikväll eller imorgonbitti.

Jag och mina icakassar under ögonen lyckades dock ta mig iväg till Apoteket förut eftersom jag verkligen behövde Ipren. Hoppas verkligen att jag åtminstone kan bli kvitt huvudvärken nu för den gör ju inte direkt saken bättre om man säger så.

Kan man inte bara få pausa livet ett tag och vakna upp när man mår bättre? Blir less på att jag inte kan hitta orsaken till att jag mår så mycket sämre, men det kanske inte finns någon direkt orsak helt enkelt? Jag har ju mått mer eller mindre sämre efter sommarteatern. Den tog verkligen ur mig all kraft och sen har det bara rullar nerför känns det som. Jag är livrädd för framtiden och allt vad den innebär. Jag är så rädd för att aldrig komma tillbaka, att bli sittande här hemma. Hur ska jag någonsin kunna jobba igen när jag knappt klarar av att vara bland människor mer än på sin höjd några timmar? Är orolig för att det snart kommer komma ett mail från chefen igen. Hon skulle höra av sig efter helgerna nämligen för att bestämma någon form av avstämningsmöte och jag vill verkligen inte för det stressar mig så mycket :(

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Neejjjj vad stört trött jag blir på att jag inte kan läsa era bloggar från iPaden. Jag har appen i både den och i iPhonen och i den sistnämnda fungerar den precis som den ska, men här.... ZzzZz, omöjligt! Det kommer bara upp en tom sida och jag blir halvt galeeen snart! Sitter för tillfället och läser ikapp i telefonen, men de är ju så smått och otrevligt. Jaja, världen har väl inte gått under för att det inte fungerar att läsa bloggar och den lär väl inte göra det nu heller antar jag ;)

Ikväll har jag egentligen planer...som jag ställde in för att sekunden efter ångra mig och säga att jag nog orkar, men nu sitter jag återigen och hoppas på att det ska bli inställt för nej, det känns inte bra på något sätt. Jag har huvudvärk, ångest och typ noll livsgnista. Försöker tänka att jag inte hela tiden kan skjuta upp saker, att ingenting blir bättre av det, men när jag får andnöd av bara tanken på att ge mig iväg så är det väl kanske inte hejdundrans bra att gå emot den känslan, eller? Jag vill bli bättre på att lyssna inåt, men det är ganska svårt när depressionen och ångesten har ett finger med i spelet för hur vet man vad som är vad när dessa två kompanjoner alltid är negativt inställda till precis allt? Det spelar ju ingen roll vad det handlar om liksom. Knyta skorna -ångest, resa sig upp från soffan -ångest, umgås med någon -ångest, världssvält och krig -ångest. Allt är liksom tungt och känns helt omöjligt.

Jag önskar att det inte kändes som att det går bakåt för mig rent måendemässigt. Jag jobbar med tankar och beteenden och visst har jag kommit en bra bit jämförelsevis med för, låt säga, ett år sen? men samtidigt känns det som att jag bara backar och backar och backar. Minsta lilla jag gör får mig att känna mig som sju svåra år och ett nödår. I flera dagar blir jag däckad när jag har gjort något som inte borde vara särskilt ansträngande. Förstår ni hur mycket det då tar emot att utmana sig socialt? Det känns som att jag tappar precis allt, allt rasar som ett jävla korthus på en sekund. Återhämtning är viktigt sägs det, men när man inte har direkt något att återhämta sig från....vad tusan gör man då? Jag kan ju inte dra ner på tempot som redan ligger på noll liksom, så var ska jag bromsa? Det är som ett gränsland, antingen mår jag sämre för att jag gör saker, eller så mår jag sämre för att jag inte gör någonting. Jag klarar fan inte av att sparka mig själv i baken. Jag vill inte ens försöka fast samtidigt vill jag det. Orkar inte må såhär :,(

Ligga här under filten känns som den absolut bästa idén!

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

...Nyår. Jag hatar nyår, verkligen hatarhatarhatar! Sen jag var mycket ung har jag lidit på denna jävla dag, jag vet inte vad det är som gör att det blir så jobbigt, men det beror mycket på det här väldigt tydliga avslutet på något som är övet. Ett år har gått och nu är det borta, det kommer aldrig mer komma tillbaka, det är slut, finito och det är så tydligt, så väldigt konkret. Jag har alltid känt mig så misslyckad denna dag. Jag kopplar den samman med ensamheten, att alla andra går vidare och lever sina liv med nya relationer, kanske ett nytt hem, barn och så vidare medan jag år efter år liksom inte lyckas. Jag har alltid känt en viss avundsjuka mot andra människor, på att de klarar av att leva, att de klarar av att utvecklas. Det känns väl lite sådär halvdumt att skriva det, men det är min sanning och min känsla. Livet springer ifrån mig, så känns det. Det känns som att alla rör på sig, framåt, medan jag står på samma fläck år efter år. Det är så jobbigt så jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Det känns som att ingen kan förstå det här och även det gör att jag känner mig ensam med allting, med alla mina tankar.

Jag minns när jag var ung, hur jag var tvungen att smita undan från alla blickar och gråta inne på mitt rum innan jag torkade tårarna, satte på en mask, gick ut igen, låtsades som ingenting och skålade in det nya året med en värk i magen som jag nästan trodde skulle kväva mig långsamt.
Varje nyår börjar jag tänka på hur det kommer se ut nästa nyår. Kommer det vara någon skillnad? Kommer jag ha skapat ett värdigt liv? Kommer jag ha pojkvän, sambo, barn? Tankarna har varit och är många. Dessa tankar har jag alltså tänkt sen jag var runt 12-13 år. Förstår ni hur länge det är och förstår ni hur ledsen och besviken jag är varje år? Livet står på paus för mig, jag försöker trycka på play helt desperat. Jag försöker, jag utvecklas, jag strävar mot nya mål, men det blir aldrig helt bra. Varför är jag tvungen att må såhär och vara såhär?
Jag vet inte ens hur jag ska försöka förklara, men det är skönt att sätta ord på känslorna även om det inte är i närheten av så beskrivande som det skulle kunna vara. Mina känslor för det här är så starka. Jag längtar efter att känna mig trygg, men med åren blir det allt svårare att lita på- och släppa in andra människor i mitt liv. Jag är livrädd ärligt talat för det här med relationer. Jag kan inte slappna av och känna mig bekväm, allt blir till ett spel som lämnar mig som en urvriden trasa.

Ett år har gått, igen... Jag har kommit ganska långt på många plan, men det är den här relationsbiten som gör att jag mår så dåligt. Jag vill inte fylla 30 år. 30 jävla år... Såhär skulle mitt liv inte se ut. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill inte vara sjuk mer, jag vill inte ha de problemen jag har, vill inte, vill inte. Det jag vet är dock att jag nog aldrig kommer ge upp. Jag har ganska mycket hopp fortfarande och jag hänger fast vid att det säkert snart kommer bli en förändring som kommer vara till min fördel och det är också det jag kämpar för. Tillit, trygghet, kärlek är de saker jag vill fylla på min bägare med. Det måste gå trots att jag är rejält skadad på grund av gamla händelser. Jag vill lära mig att se varje sak som en unik händelse. Jag vill inte koppla på mitt flyktbeteende så fort något som känns välkänt händer. Varje situation är ny och varje situation kan ha ett annorlunda förlopp, men det är svårt att se det så när rädslan tar över totalt.

Det här blev långt, men de är såhär det är. Hur jag ska "fira" imorgon vet jag inte. Min bästa vän frågade om jag skulle komma dit, men jag vet ärligt talat inte om jag orkar. Kanske stannar jag hemma eller käkar ostbricka hos mamma och Anders. Kanske spelar jag Bingolotto och hoppas på miljonen. Vem vet.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Idag är det något bättre med ilskan och frustrationen som var on top igår. Idag känner jag mig i stället ganska tom och likgiltig. Är så less på många saker när det kommer till mitt liv. Jag är less på att vara som jag är, jag är less på mitt utseende, jag är less på att tycka att det är så jobbigt med andra människor och deras sällskap. Det känns som att jag bara blir mer och sluten och fastnar i min bubbla. Jag mår inte bra just nu av att vara bland andra människor, jag pallar inte att anpassa mig och jag orkar inte vara social och trevlig. Det känns som att jag hör hemma under en sten någonstans för det är bara för mig själv som jag kan slappna av hyfsat. Att vara social tar all min energi och det tar fan knäcken på mig.

Jag har så svårt att liksom acceptera att mitt liv är ganska ensamt, att jag mår bättre av att vara själv för det är ju inte så det i mitt huvud "borde" vara. Jag är imponerad av hur andra människor klarar av att ha relationer samtidigt som de mår dåligt. Jag kan ju inte ens upprätthålla en relation när jag mår bättre. Det har jag ju aldrig klarat av. Människor har alltid kommit och gått i mitt liv, vänskap rinner ut i sanden och kärleksrelationer finns inte på kartan och har aldrig funnits. Jag vet inte ens hur det skulle kunna vara och det är frustrerande. Jag vill ju också gifta mig, skaffa barn, skapa en framtid med någon, men det går inte för jag klarar inte av det. Jag får panik av att behöva umgås med någon en längre tid och vill bara slita mig loss och fly. Det räcker oftast med bara några timmar för att jag sen ska vara så stressad på insidan så det känns som att jag ska gå sönder. Irriterad blir jag också och inte alls så som jag vill. Jag vill bara känna mig trygg och tillfreds, men i stället blir det helt tvärtom. Det är så jäkla skönt att komma hem efter en social stund, stänga dörren, kasta fasaden och bhn och bara få vara för mig själv.

När livet känns lite pissigt såhär så kan man ju alltid lyxa till det med lite extra lyxig mat. Här står det en gryta med kyckling, massa chili och saffran och puttrar på spisen, yummmmmiiiii!

Likes

Comments