Header

Anorexi

Nu har jag tänkt skriva det här ganska länge, men det är dom att både fingrarna och tankarna helt hopar sig, men när jag väl börjar skriva brukar orden komma av sig självt så det gör det säkert nu med ;)

Det jag tänkte skriva handlar om det som hände för några dagar sen, på min födelsedag närmare bestämt faktiskt (fint tajmat). Helt plötsligt fick jag sån sjuk kroppsångest. På någon ynka sekund eskalerade paniken inom mig och jag fann mig med mina händer över hela kroppen. Jag mätte, jämförde, svettades, mätte lite till och blev helt uppslukad av alla tankar. Jag kände där och då fy tusan vad jag har lagt på mig! Jag förstod ingenting, fick ännu mer panikkänslor samtidigt som jag försökte resonera med mig själv. Jag har inte haft de här känslorna på extremt länge så jag hade nästan glömt hur det var att ständigt granska sin kropp, men på den där lilla ynka sekunden var det som att alla sjuka tankar i hela världen for igenom mitt huvud. Magen stod ut, låren hade blivit större, armarna kändes som klumpar och jag var förvirrad och rädd. Kände mig så otroligt svullen över hela kroppen och det enda jag till slut tänkte på var att jag dagen efter inte skulle äta någonting. Jag stod där framför spegeln och hade bestämt mig att nu blir det ingen mer mat på ett tag för det här går ju inte, det är inte okej.
Som skrivet var det så längesen jag ens tänkte såhär, visst att någon tanke ibland kan fara förbi, men absolut inte på det viset. Jag har aldrig tidigare velat svälta mig själv igen, men den här dagen la jag mig för att sova med en hemsk känsla i kroppen och jag fortsatte med min body checking där under täcket (vilket jag inte ens gjorde när jag var som sjukast för att tillägga). Jag försökte desperat känna efter om jag kanske inte bara inbillade mig, men nej, jag var helt klart uppsvälld. Vaknade på morgonen med samma känsla och med ett hjärta som kändes som en tickande bomb. Dessutom kände jag mig så skyldig och jag skämdes över mig själv för det här beteendet har jag ju slutat med, såna här tankar har inte jag, det är bara fel, fel, fel.
När jag skulle klä på mig där på morgonen kände jag bara för att skrika och riva sönder kläderna som helt plötsligt satt som korvskinn vad det kändes som, men jag lyckades med bedriften att inte byta kläder 5373747 gånger utan jag svalde helt enkelt ångesten, behöll kläderna på och försökte i stället sätta ord på vad tusan som hände. Varför kom de här tankarna sådär från ingenstans? Jag kom fram till några saker i alla fall:

- För det första: Jag har säkerligen varit svullen tidigare, men att jag då inte ens lagt märke till det eftersom jag inte har känt något behov. Det är dessutom normalt att ibland samla på sig lite vätska, särskilt när man är tjej.
- Jag har mått väldigt dåligt och känt en stor inre stress vilket säkert har stor bidragande orsak till att det här kom upp i huvudet igen. Jag känner att jag tappar kontrollen i livet igen vilket leder till att jag vill få tillbaka någon form av kontroll och där är maten en "enkel" utväg.
- Jag har sovit dåligt och har ont och med det blivit känsligare vilket leder till tankefällor av olika slag.

Jag hade bestämt mig för att inte äta, men redan dagen efter kände jag att fan vilken dum idé , vad håller jag på med?! och jag klarade av att stå över det där och åt som vanligt även om det tog emot en aning (dock inte så illa som jag trodde). Det är fortsatt jobbigt även idag, men när jag kan se varför det troligtvis blev såhär så känns det enklare på något vis. Lite som att jag kan klappa på mig själv och tycka lite synd om mig själv som inte mår särskilt bra, men fy tusan alltså för den här skamkänslan. Jag som tänkt att jag är förbi såna där tankar, men tydligen inte! Försöker dock säga till mig själv att det är okej att tänka och det är okej att känna. Jag är inte mer än människa och ibland är jag lite svagare än vanligt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Anorexi

Ingen update om Tuva så jag antar att läget är stabilt för förändras något brukar de ju alltid höra av sig, stackarn. Hoppas hon får komma hem imorgon ❤️

Jag känner mig inte såhär jättepigg idag precis trots att jag sov gott inatt, wääh.. Jag har lite sån där feberhuvudvärk om ni förstår hur jag menar och gäspar så det känns som att käkarna snart ska hoppa ur led ;P
Var hemma hos mamma för en liten stund sen och käkade rester av kakan ytterligare en dag. Nu börjar den stå mig upp i halsen lite. Först hela julhelgen och sedan hela nyårshelgen. Snart sprutar det väl choklad ur öronen, men det kan det ju vara värt. Kom att tänka på ett minne där den där kakan var involverad, ett ganska tråkigt sådant. När jag var sjuk i anorexin hade en arbetskamrat bakat den där kakan och tog med en bit till mig som en liten gåva. Jag minns hur den fascinerade mig, hur god den såg ut. God, men rent livsfarlig. Jag tittade på den, luktade på den och efter en massa övervägande satte jag tänderna i den, men bara halva biten för mer klarade jag inte av. Jag minns att jag tyckte att den var så god, men ångesten kom givetvis som ett brev på posten och jag fick panik över hur mycket kalorier jag hade fått i mig. I panik googlade jag upp receptet, satte mig för att räkna ut näringsvärdet, men jag visste ju inte hur många bitar arbetskamraten hade delat upp den i. Desperat försökte jag klura ut det för jag förstod ju att man inte kunde fråga en sån sak. Jag minns hur jag var alldeles svettig och tokstressad över att jag hade varit så "dum" som åt av den. Den andra delen av kakbiten gav jag bort fortare än kvickt.

Idag älskar jag den och kan äta hur många bitar som helst i så många dagar på raken som den räcker. Jag bryr mig inte ett skit om hur mycket jag får i mig och jag har inte ens ett hum om det längre. Alla de inlärda kaloritabellerna är helt borta från mitt huvud. Det trodde jag faktiskt aldrig när jag var mitt i det. Jag var säker på att det alltid skulle sitta som en flis i röven för all framtid, men idag (och sen länge tillbaka) minns jag inget av dessa värden. Fantastiskt egentligen, men kunskap måste underhållas om man vill behålla den. Nu vill jag ju inte det så det är ju skönt att ha lite extra plats där uppe i hjärnkontoret till annat, lite mer nödvändig fakta ;)

Bara ett fett MUMS på denna och en klapp på axeln till mig själv *klapp klapp*

Likes

Comments