Jag älskar verkligen att ha lite saker att se fram emot, jag skulle till och med kunna säga att jag är lite beroende av det. När jag inte har något framöver mår jag faktiskt ganska dåligt. Livet kan ju dock inte alltid vara ett party så det där försöker jag jobba på, att hitta någon form av mening i den vanliga vardagen så att säga. Det måste ju fungera att känna sig nöjd liksom och helt ärligt har jag blivit bättre och bättre på det och jag tror att det kan bero på att jag mer och mer börjar att acceptera. För mig är nog det en enormt viktig pusselbit. Jag har under så många år tryckt ner mig själv och vägrat acceptera mitt läge. Jag har avskytt mig själv för att jag inte orkar ”normala” saker och jag har försökt pressa mig själv till det yttersta. Jag har jobbat på att bli perfekt i stället för att försöka vara nöjd med mig själv som jag är.
Idag kan jag faktiskt se att jag är okej, jag kanske inte är ”normal” men i ärlighetens namn; vem vill vara det, jag vill inte vara någon i mängden som passar in i en snäv ram och jag känner inte längre att jag måste bli omtyckt till varje pris. Jag vill i stället vara i sällskap där jag trivs och slipper göra mig till. Många av de här förändringarna har jag knappt märkt själv, de har liksom....bara kommit med myrsteg. När jag, som nu, tänker tillbaka kan jag se att de där små, små stegen blivit till ett riktigt elefantsteg.
Jag vet inte riktigt vad som fått mig att komma hit, varför jag helt plötsligt bara säger att jag är okej. Mycket kan nog bero på att jag gjort upp med mitt förflutna, eller gjort upp och gjort upp, snarare blivit mer medveten för jag har fortfarande till viss del svårt att släppa det gamla. Jag har dock lärt mig att förstå mig på mig själv och varför jag är som jag är och reagerar som jag gör. Det är både häftigt och hemskt vad barndomen sätter spår. Det är ju då man ska få grundstenarna och får man inte det hittar man egna vägar som fungerar just då. I vuxen ålder kan dock de strategierna bli galna men vet man inget annat är det svårt. Jag tänker lite att det kan vara som att vara hörselskadad och måste anpassa sitt liv efter det, men att man helt plötsligt, i vuxen ålder, börjar höra igen. Allt blir nytt och otryggt för man har ju inte lärt sig att världen består av ljud och nu ska man lära sig leva med det, i en helt ny värld (Nu är det här bara mina tankar om jämförelse).
Vissa saker har jag dock fortfarande problem med, men har jag kommit såhär långt kan jag nog komma ännu längre i självacceptansen, det tror jag!
