Header

Alltså paniken som uppstod nyss!! Var hemma hos mamma i några timmar och drack te, kommer hem, hämtar ipaden som legat på laddning i sovrummet och den är.... DÖD?! Den var bara kolsvart vad jag än gjorde och jag, snabb som en oljad blixt, bara kastade jag mig in i bilen och körde i ilfart till Elgiganten. Störtar in där, säger, i typ falsett, att ipaden dött. Han får igång den direkt genom att reseta den. Känslan när äpplet dök upp på skärmen gjorde att jag ville sjunka genom golvet. Bli en liten pöl och rinna ut typ, haha. Fick nog lite dubbelpanik där eftersom Elgiganten skulle stänga vid sju, annars hade jag ju googlat eller frågat någon på Facebook. Piiinsamt, men jag var visst inte den första som rusat in på det viset ;) jaja... Huvudsaken är att min bae lever och mår bra <3


Hann även med en sväng till dollarstore som ligger i andra änden stan. Så blir det när man springer ut och in inom loppet av en minut, haha.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Men åååh... Varför har jag så jäkla mycket ångest helt plötsligt? Jag har tunnelseende och en jäkla harpuls konstant. Det är så mycket just nu. Jag har ingen balans och det känns som att jag återigen tappar kontrollen över precis allting.

Hade ju CogMed träningen idag och det gick helt okej konstigt nog. Idag var det jag och en tjej till och det gick faktiskt bra att sitta i samma rum. Jag lyckades förbättra mig ytterligare två steg idag och har under dessa sju (?) gånger förbättrat mig sju steg. Alltså ett stegs ökning per gång. Perfektionist och tvångsmässig som jag är var jag ju tvungen att, häromdagen, googla på startindex (man får ett startindex när man gjort klart tre tillfällen. Det är ett värde på hur du ligger till helt enkelt och vad träningen kommer utgå ifrån) för att se vad andra människor har/har haft. Enligt den lilla studien som gjorts ligger jag relativt högt i jämförelse, MEN snittet är tydligen att förbättra sig med 23 steg!! Där kom ju pressen på en gång som ni säkert förstår. 23 steg liksom. Jag måste alltså öka minst 16 steg till för att vara okej ur mina ögon sett. En del av mig vill avbryta allting för att jag känner att jag inte kommer klara av det och då är det bättre att hoppa av (jag lägger mig alltid hellre än jag förlorar). Vet inte hur jag ska komma till rätta med mitt ständiga tävlande. Det tär på mig något så enormt och jag mår skit av det!

När jag precis skulle gå hem påminde Carina om att jag skulle hålla koll på mitt högkostnadskort varpå jag motvilligt erkände att jag inte klarar av att gå till mottagningen för att få det stämplat. Det kan säkert låta lamt, men det går inte!! Jag har struntat i att betala räkningarna i stället. Jag vet att det är dumt, men det fungerar inte för mig. Carina tyckte att jag skulle ta hjälp av Bettan så vi får väl prata om det på fredag. Usch, jag skäms så för att jag inte klarar av såna här saker, men samtidigt är det så skönt att inte bli dömd utan i stället erbjudas hjälp!


Haha förresten.. Igårdagens imovanedimma skrev jag visst ett inlägg i en facebookgrupp och frågade om någon här i närheten sysslar med Restylane. Lite läskigt hur man liksom kan glömma bort vad man gör. 

Likes

Comments

Ångest, dö dö DÖ!!! :,(

Tänkte prova något nytt som kanske kan hjälpa mig att slappna av lite... Tänkte nämligen dra fram min spikmatta och köra en mindfulness app jag tagit hem från AppStore. Såna övningar ger mig dock tokångest. Bara att höra den där seeega rösten får mig att vilja snabbspola honom, men jag måste testa ändå! Spikmattan är rätt skön även om det gör skitont först.

  • 364 readers

Likes

Comments

Alltså, halsbrännan från helvetet!!! Sjukt obehagligt att svälja då det känns som någonting är i vägen i halsen. Whyyyyy?!

Jaja.. Jag har precis slagit mig ner här efter en långdusch. Körde ju en timmes Zumba och svetten bara flödade! Nu är jag i alla fall ren och fräsch (och lite stel i ansiktet).

Imorgon är det måndag igen och jag känner bara neej! Jag vill inte iväg på CogMed!! Jag är på typ gång åtta av tjugofem (!!!!) och jag pallar inte längre! Det enda som är trevligt är att gå dit och dricka kaffe med Carina, men kaffe kan jag ju lika gärna dricka hemma liksom. C har dessutom förvarnat att två till ska börja den här veckan. Alltså kommer vi eventuellt vara fyra stycken som ska sitta i det där lilla minirummet!! Fan jag kom just på värsta idén att jag kanske ska dra med paddan och be om att få sitta i ett annat rum? Jag har ju ändå appen och meningen är ju bara att jag ska komma hemifrån lite (som att jag inte är ute bland folk så att det räcker och blir över). Jag får lägga på min enorma charm så kanske jag kan få igenom mitt lilla oskyldiga förslag. Ingen kan ju hindra mig egentligen. Det är ju inte så att jag gör CogMed under LPT liksom. Det ska jag använda som argument! ;) Jag kan ju bli rätt bångstyrig när jag inte får som jag vill...

Likes

Comments

Min PW slutade på nästan en mil. Det kändes enkelt med Relationspodden i öronen (SNÄLLA, för er egen skull, ladda hem den och garva!). Vid varje fråga de får in har jag alltid ett eget svar vilket är intressant att spinna vidare på. Jag har varit med om så mycket konstigt i mina dagar och jag känner igen mig så mycket i brevskrivarnas problem. Det kunde ha varit jag, eller de flesta tjejer vill jag påstå. Alla drömmar, förhoppningar, analyseranden av precis allting som är så självklart när man står utanför den där destruktiva bubblan, men är så fruktansvärt svårt när det blir någon form av känslor inblandade. Det är lätt att inte känna skillnad på kärlek och destruktivitet förrän efteråt när hjärnan är lite klarare. Det är också lätt att hela tiden komma med ursäkter och nästan be om ursäkt för att ens partner gör si och så. "Men han är inte sån egentligen", "han är så himla snäll och mysig ibland, varför hör han av sig bara ibland?", "han sa si och så, vad menar han egentligen?", "jag sa det och det så det måste vara därför han inte hör av sig. Jag ska nog be om ursäkt". Jag kan nästan bli irriterad när jag hör de här stackars tjejerna (ja, det är i 9 fall av 10 tjejer som frågar) som är så stressade och oroliga. Jag blir irriterad för att jag ser mig själv i dem. Ni ska bara veta alla gånger jag krälat i gruset efter något svin eller någon som inte velat ha mig. Hur jag valt att sitta hemma ifall han skulle råka höra av sig. Hur jag släppt allting för att rusa iväg och vara tillgänglig. Hur jag försökt spela svår för att få upp ett intresse och så vidare. Listan kan göras lång.

Jag har lärt mig en del genom åren.. För det första har jag lärt mig att skilja på dröm/förväntan och verkligheten. I mitt huvud ser jag framför mig ett sånt där drömförhållande a la romantisk film där killen rusar efter tjejen genom gaten på flygplatsen, skriker i högtalarna och ja, ni vet. Den där drömmen har jag ju velat ha sann såklart och sen har jag alltid blivit besviken för att killen knappt svarar på ett sms. Jag har valt att många gånger "nöja mig" med att bli vald i sista hand för att "det är bättre att ha honom lite än inte alls". Jag har gjort allt för att ändra på mig för att passa honom bättre för "om jag bara är såhär så kommer han ju bli galen i mig". Jag har trippat på tå, undvikit och ja Gud vet allt.
Saken är dock den att jag är som jag är, killen är som han är. Vi är som vi är. Vi kan aldrig någonsin ändra en annan människa. Vi kan offra oss, försöka anpassa oss vilka de flesta av oss nog är ganska bra på. Vi kan VÄLJA att göra allt detta, eller så kan vi välja att acceptera att nej, vi passar inte ihop, det här sättet passar inte mig. Det går inte att anklaga någon som är väldigt tydlig med vad den vill. Det är inte den andra personen det är fel på. Det är egentligen ingens fel. Det är bara inte rätt. Om man sen väljer att fortsätta i tydliga destruktiva vanor så har man gjort det valet och det behöver absolut inte vara fel, men mår man bra i slutändan? Det är nog den enda frågan man bör ställa till sig själv. "Är den här relationen bra för mig?"

Det är skitsvårt att bryta.. Fruktansvärt svårt till och med. Det kan kännas som att hela världen rasar just då, men många gånger har världen redan rasat för de flesta av oss vet innerst inne att det inte är hållbart, vi vet att det är fel, att det skadar mer än gör nytta.
Det är skittufft att bli dissad efter en dejt. Helt plötsligt ekar det tomt på meddelandefronten och direkt spinner hjärnan igång på varför. Ja, varför? Vem tusan vet? Hör av dig igen, hör du inget; leave it. Det är svar nog hur jävligt det än känns. Det behöver inte finnas en anledning. Du kanske bara inte var rätt för honom precis som alla inte är rätt för dig. Var du dig själv? Bra! Hade du varit den där speciella personen för honom hade ni startat på helt rätt grund. Du var dig själv och det är den du är. Det går inte att bygga en relation på en lögn. Är du galen, var galen. Alla kanske inte uppskattar det, men ska det hålla dig och din personlighet nere?

Jag har varit på två dejter senaste tiden och båda har skitit sig. Eller nej, inte skitit sig kanske.. Det var jättetrevligt båda gångerna, men ja, sen var det tyst. Det är jobbigt att det varje gång blir såhär, men samtidigt är jag nog glad att jag inte stött på någon desperat kille som tar vad som helst och just nu blev det jag eftersom jag råkar vara singel. Båda gångerna var jag helt och fullt ut mig själv och det är allt jag kan göra. Det är ingens fel att det blev som det blev. Han är inte dum i huvudet för att han sa "vi måste göra om det här" men sen inte hör av sig. Jag kan analysera ihjäl den meningen, det ska jag inte sticka under stolen med, men svaret finns ju redan. Han hör inte av sig = han är inte intresserad och jag vill inte träffa någon som inte känner det intresset för mig för vad vinner jag på det?

Men JÄVEL vad långt det blev!! Det var inte ens det här jag skulle skriva om! Såhär går det alltid till när jag skriver något. Bara låter orden flöda liksom..

  • 336 readers

Likes

Comments

Godmorgon! Ja, faktiskt en ganska god morgon idag. Har precis käkat lite frulle och funderar nu på om jag ska ta mig ut på en PW i solen?! Antagligen.. Måste röra på mig med tanke på att jag har sjukaste träningsvärken sen passet i fredags!! Veronica skojade inte när hon sa att vi skulle tänka på move it varje gång vi går på toa.... Hehe jo tack. Ikväll blir det Zumba igen så det gäller väl att mjuka upp mina små (typ obefintliga) muskler.

Rådizarna fick köttfärslimpa häromdagen! Det uppskattades <3

Likes

Comments

Bah... Är så J Ä V L A uttråkad!! Uttråkad till max, men är samtidigt så äckligt trött så jag halvdör. Jag gillar oftast att vara för mig själv, men ibland (som nu) känns det bara förjävligt. Jag känner hur livet är som ett timglas och att det hela tiden rinner ner allt mer och mer medan jag sitter här och ruttnar bort typ. Hur många år ska den här skiten få ta ifrån mig? Jag vet att man inte kan sitta och vänta på att någon ska servera en lyckan, men det gör jag inte heller. Jag tycker att jag försöker som fan, men med en känsla av total tomhet och avsaknad av glädje gör allting så.... meningslöst. När man inte kan njuta av saker är det tufft. Som att göra allting på autopilot. "Det känns väl skönt efteråt" brukar folk fråga när jag ibland berättar att jag tvingat mig ut på något. Svar: nej, inte särskilt faktiskt. Det känns ingenting. Jag kan mest konstatera att jag gjorde det jag planerat att göra.

Är så jäkla rädd att jag alltid kommer känna såhär eftersom jag i stort sett alltid känt just såhär. Jag jagar hela tiden någon form av lycka, men känner mig alltid vilsen. Jag är så rädd att det en dag är försent. Jag är ju snart 30. Fan vilket jävla liv jag lever!! Det är så jävla jobbigt att halvt sätta i halsen varje gång jag kommer på hur gammal jag är. Jag känner mig som en tonåring fortfarande. Jag förstår inte...

Vad ska man göra? Ibland vill jag bara dra i mig alldeles för mycket alkohol. Jag dricker ju i stort sett aldrig, men när jag väl dricker... Ja, då dricker jag ikapp kan man säga. Jag blir helt galen som full. Alla spärrar släpper och det är skitkul just då, mindre efteråt ;) Jag borde kanske passa på. Köra lite YOLO!

​VILL INTE vara ensam mer! 

Likes

Comments

Fick en snap imorse av Anna som undrade om jag ville med på hennes sons fotbollsmatch så jag pallrade mig upp ur sängen och hängde med. Innan drog vi en repa till loppis och jag hittade tre tröjor för 15:- (den ena var det dock ett stoort hål i upptäckte jag när jag provade den hemma. Det var den finaste med såklart...).

Matchen gick bra och Dogges lag vann med 8-7 varav fyra av målen var Dogges! <3 Jag var dock så trött att jag typ somnade till på stolen. Sjukt!

Dagens jag..

Såklart kaffe i solen. Drog i mig allt i en klunk typ. Snåla muggar ;)

Brallorna jag tog hem för att prova igår passade bra! Gött! 

Likes

Comments

Jag har precis kört 1,5 timmes Zumba. Eller snarare 45 min Zumba och 45 min Zumba sentao. Det sistnämnda är ganska nytt och innebär att man kör styrka med stol. Alltså det var så sjukt jobbigt. Jag är helt slut nu. Så slut så jag bara sitter och stirrar framför mig och dreglar typ... Nej, men jag är så trött så att jag knappt orkar röra mig. Trodde jag skulle spy under passet. Fick massa sura uppstötningar och nu antecknar intresseklubben för fullt tänker jag!

Plockade med mig dessa hem för att prova och köpa om de passar. Veronica sa dock att de är väldigt tajta i midjan och det om något hatar jag. Avskyr när byxor klämmer åt så hela magen blir en enda stor valk :P Har inte orkat prova dem än dock.. Väntar tills jag inte är klibbig. Känns inte så fräscht att svetta ner dem och sen ba "nej, jag kunde inte ha dem", hehe.

Likes

Comments

Usch nu är jag ledsen! Fick just reda på att de stängt ner/ska stänga ner Piva. Min gamla älskade arbetsplats :,( Även fast jag inte längre jobbar där är det "mitt" ställe med alla underbara människor som förgyllde min vardag under några år. Känns riktigt, riktigt tråkigt att det är såhär tufft för psykiatrin nu. Tråkigt och framför allt skrämmande! Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för alla patienter och anställda nu. Min första arbetsplats som sjuksköterska. Den kommer alltid betyda allting för mig! =(

  • 426 readers

Likes

Comments