Header

Hej! Blev väckt klockan tolv (!) i morse av mamma. Hon hade lovat att bjuda på lunch så det var bara att kliva upp och äta lunch till frukost. Kebab blev det. Gott gott! Sov ganska gott inatt förutom några obehagliga drömmar, men jag somnade åtminstone relativt snabbt när jag la mig. Hade gärna sovit vidare dock och slagit ihjäl ytterligare några timmar. Tragiskt kanske att tänka så, men så känns det. Just nu förstår jag inte för allt i världen hur klockan bara kan vara halv fyra?!

Försökte ta bild på håret, men det ser bara brunt ut. I verkligheten är det mer lilaaktigt. Är faktiskt nöjd :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 790 readers

Likes

Comments

Inatt låg jag och snurrade ~tre timmar innan jag lyckades somna. Positivt med det var väl att jag såg klart på första säsongen av Hemlock Grove (BRA! Tips, tips!) så jag var ju inte sysslolös i alla fall. Så jäkla otrevligt att sömntabletterna inte hjälper längre. Orolig, ytlig sömn när jag väl lyckas somna då och på det massa, massa mardrömmar. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar!

Har varit på samtal idag och det var jobbigt. Jag är dessutom orolig för att jag inte kommer ha kvar henne som samtalskontakt så länge till då hon uttryckt flera gånger att hon inte kan erbjuda mig den typ av hjälp jag (antagligen) behöver. För mig gör hon dock skillnad och hjälper mig mycket även om jag inte mår bättre, så kanske inte i behandlande syfte då, men jag litar på henne och känner mig trygg och det är bland det viktigaste som finns. Hon är alltid så glad dessutom så jag dras liksom med. Jag både skrattar och gråter samtidigt när jag är där. Vi har ju tidigare sagt att jag ska vara hennes "testpatient" när hon läser sin kurs i psykodynamik i höst/vår (?), men nu kanske det inte blir så och jag vågar inte ens fråga om det. Det får bli som det blir. Kanske är det bara mina hjärnspöken som lurar i mig massa saker, men jag har sällan fel när det gäller sånt där.
Tänkte på det där med utredningen med och vad som händer efter den. Blir det ytterligare väntan då? Just nu går jag ju bara omkring och trampar. Allting ligger på is och tiden går vilket är otroligt jävla stressande. Jag ser inte ens vad som kommer kunna hjälpa mig. Det är så jäkla jobbigt just nu och det har ju varit det bra länge.

Jaja, när jag kom hem slängde jag i en färg i håret så nu är det någon lilaröd historia. Ganska fint tror jag. Är så blek och ful bara så får väl se med lite smink på imorgon. Det gör nog susen :)

Ja, typ.. Det ser alltid annorlundare ut på bilder än vad det gör i verkligheten.


Nu dricker jag te och spelar sudoku för att hålla mig någorlunda klar i huvet. Försöker att inte tänka så mycket! 

  • 828 readers

Likes

Comments

"Du kan väl sakna mig ibland... Du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har någonting gemensamt"

Lyssnar på Winnerbäcks äldre skivor och funderar sönder mig själv. Älskar hans träffande texter. Texter som antagligen tolkas helt olika beroende på vem som lyssnar på dem, beroende på bagage. Ibland känns det som att texterna är skrivna för mig och om mitt liv. Varför är livet så komplicerat? Måste det vara det eller är det vi själva som gör det komplicerat? Jag tror att, i alla fall jag, tänker för mycket. I stället för att bara göra det som för stunden känns rätt ska det funderas och analyseras. Det ska vävas in vad den andra personen kommer tänka och hur den kan tänkas agera. Precis som att jag kan bestämma en sån sak liksom. Ibland känns det som att någon håller mig med järnhand, bestämmer över mig och mina handlingar. Det kallas dålig självkänsla. En självkänsla som är körd i botten rättare sagt. Jag tror att alla andra tycker att jag är dum i huvudet, att jag gör bort mig vad jag än gör, att jag säger fel, gör fel och så vidare. Jag vill bara duga, jag vill vara någon som folk kommer ihåg och kanske gör vissa det och andra inte. Det är lustigt det där med människor egentligen. Bryr jag mig inte särskilt mycket om någon kör jag mitt race, helt enkelt för att jag inte bryr mig. Jag kan både vara snäll och elak. Jag kan bete mig som ett svin vilket jag mår så jäkla dåligt över i efterhand. Reptilhjärnan tar över ibland och det särskilt när jag känner mig hotad. Jag känner mig som en fjäril som bara vill bli infångad, men som samtidigt kommer dö i fångenskap. Det finns inget mellanting. Antingen är jag fri och gör som jag vill eller så är jag fångad och dör. Jag känner mig instängd i mig själv. Det är inte det här livet jag är menad att leva. Att bara sitta här och ruttna bort. Jag vill bli ihågkommen, jag vill vara bra, bekymmerslös, köra mer mindfullness, go crazy eller vad som helst.

Kunde inte låta bli att skriva förut. I flera dagar har jag gått och tänkt på det, men inte vågat, men nu skrev jag. Mycket för att övervinna mina demoner. Jag dog inte och jag fick svar, med två utropstecken till och med. Jag vet inte vad det är, men helt plötsligt ler jag mitt bredaste igen och det fladdrar till i magen för att i nästa stund kännas tomt igen. Det livet är inte till för mig, men ibland nosar jag lite på det.

  • 764 readers

Likes

Comments

De sålde ut pocketböcker för 20:- styck på dollarstore så jag la ner denna i korgen. Antar att det kommer göra ganska ont att läsa den då jag känner igen mig en hel del. Inte för att jag bokstavligen sålt sex även om det stundtals har känts som att jag lika gärna kunde ha gjort det...

  • 746 readers

Likes

Comments

Regnet fullkomligt vräker ner. Jag fick starta dagen med att tända alla lampor här hemma för att det är kolsvart inne. Hela sommaren har varit höst och nu är det snart höst på riktigt. Jag öppnade mailen i morse och hade fått ett mail från min chef. Jag kände irritationen (eller frustrationen mer kanske) över att jag är sjukskriven. Mina fötter behövs på golvet. I min bransch är man bara ett par fötter. Det är kris inom vården, jag vet det. Det skriks efter sjuksköterskor överallt. Det går knappt runt på avdelningarna, vissa avdelningar tvingas skära ner drastiskt på vårdplatser, människor får en otillräcklig och icke etiskt försvarbar vård eller ingen alls. De som arbetar går på knäna, bränner ut sig och mår fruktansvärt. I dagens läge får du jobba för två, eller fler, för att få dagarna att gå ihop, för att försöka ge bra vård. Man får kämpa sig blodig, hinner inte äta, hinner inte prata med patienterna, får arbeta övertid trots att det inte är hållbart. Tänk er då en sån som jag, som är skör, som blir stressad och orolig bara över ett pling som berättar att jag har fått ett nytt mail. Jag förstår att det är kris, jag förstår att jag behövs, eller snarare: mina fötter behövs, vem fötterna tillhör spelar inte så stor roll, bara de gör nytta och fyller ut. Jag är ledsen för att jag är sjuk, jag är ledsen för att jag är sjukskriven och kostar pengar utan att göra någon nytta. Förlåt till alla som får slita ihjäl sig på grund av mig, förlåt för att verksamheten inte går runt, men vad ska jag göra? Jag blir inte friskare direkt när jag känner stressen och paniken genom orden. Det gör snarare att jag känner mig ännu sämre. Jag vet ju att det inte finns en chans att jag kommer klara av mitt jobb som det ser ut nu. Jag kan inte hjälpa att jag är sjuk. Jag har redan dåligt samvete för allting, för att jag inte duger, för att människor inte får rätt vård, för att min vän får gå in och jobba extra under sin mammaledighet för att det inte finns folk.

Jag vet inte vad jag ska svara på hur jag ser på framtiden, för jag vet inte. Vad ska jag säga liksom? När sjukskrivningen går ut i september är jag fullt frisk och mår fantastiskt bra. Då kommer jag klara av att stressa sönder mig på golvet. Idag är det kämpigt att ens orka komma upp ur sängen, men i september, då jävlar. Då är jag på gång! Jag vet ju inte ens själv hur det ser ut framöver. Just nu går jag ju inte ens i någon behandling eftersom utredningen måste bli klar först. Som att utredningen kommer göra mig frisk liksom... Jag går och väntar på den med förhoppningen att då, då kommer allting lösa sig. Tiden bara går och jag blir mer och mer värdelös för varje dag. En impulsiv del av mig vill bara säga upp mig ärligt talat, men så kan man ju inte bete sig. Hur ska jag orka ta mig tillbaka till allt det här? Har ni aldrig arbetat inom vården vet ni nog inte hur illa det faktiskt är, hur sjukskrivningarna bara ökar och hur utsatt läget är.

​Nej, nu ska den här latmasken "rycka upp sig" och åka till Dollarstore! So long

  • 744 readers

Likes

Comments

Gud vad jag är trött på mig själv. Jag är trött på att vara ensam för jag är verkligen ensam med mina tankar. Jag är inte van att dela med mig, jag kan inte. Jag har lärt mig att hålla huvudet högt, skratta och säga att jag mår bra trots att det kanske är skit. Jag känner mig såå svag när jag tänker på hur jag mår och hur min situation ser ut. Vad hände liksom? Jag är rädd för hur det blir framöver. Jag är rädd för utredningen, jag är rädd för min sjukskrivning, jag är rädd för krav, jag är rädd för att må sämre och jag är rädd för att må bättre för tänk om jag faller igen? Det krävs inte mycket för att jag ska rasa nu för tiden. Ett ord, en blick, en antydan och jag hamnar i någon sorts kris. Ibland fattar jag inte ens att jag sjuk, oftast inte... Jag borde ju bara rycka upp mig. Att jag inte kan gå kbt för att jag är i för kasst skick och att B menar på att jag verkligen behöver en psykologkontakt känns mest konstigt. Som att jag hittar på. Överdriver... Som att jag lurat dem. HUR kan man ens tänka så störda tankar? Bara det gör mig arg på mig själv. Varför måste jag ständigt klanka ner på mig själv? Måste jag konstant sträva efter att uppnå en falsk bild av mig själv? Jag kan inte släppa den förbannade fasaden.. Hur gör man? Bettan säger så mycket klokt. Det låter så logiskt och bra i mitt huvud, men att agera efter det är en annan sak. Jag gråter över att jag aldrig duger, över att jag inte förstår vad jag gör för fel. Hon säger så sanna saker, att så länge jag inte ens duger för mig själv, hur ska jag då duga för någon annan? Duger jag för den personen genom att vara någon annan, då duger jag ju ändå inte eftersom jag går emot mig själv och vad jag vill/känner. Jag tänker en hel del på händelsen för dryga veckan sen... Själva situationen gör ont i mig. Liksom sliter sönder mig. Jag vill höra av mig, men jag vet att det inte tjänar något till. Tystnaden säger allt. Att höra av mig vore bara att förnedra mig själv ytterligare, ändå försöker jag övertala mig själv med de klassiska ursäkterna. Men jag är bättre än så! Jag är fan bättre än att kräla i gruset efter någon som säkerligen redan glömt mig, men jag V I L L.... Ibland bryr jag mig inte om något/någon och ibland bryr jag mig för mycket. Aldrig något mellanting. Hopplöst!

Helt OT en bild på älskade lilla Vincent förut. Tänk att ett sånt litet djur kan betyda så mycket! Han är perfekt! ❤️

  • 756 readers

Likes

Comments

Jag har nya grannar... De renoverar... Jag är ljudkänslig. Behöver jag säga mer? Haha.. De har typ renoverat i en evighet nu och jag är både förundrad och lite avundsjuk på vissa människors tålamod. Jag funderar över hur de orkar, hur de kan hålla motivationen uppe. Nu kanske de är skitfrustrerade, det vet ju inte jag iofs, men ändå. Alla människor som är sådär noggranna och gör allting så grundligt. Jag önskar att jag var sån. Jag är verkligen precis tvärtom. För två år sen, eller nåt, kom jag på att jag ville renovera mitt kök. Det skulle gå från grå/blå till vitt hade jag bestämt. Jag var fett taggad och handlade på mig alla grejer och började med en gång. Det var en bra idé fram tills jag skulle rulla ut den där skyddsgrejen för golvet. Redan där blev jag irriterad och tappade tålamodet. Orka liksom. Efter det började jag måla och kände väl efter några drag med rollern att det SÖG. Fyfan vad tråkigt det var!! Höll på att bli tokig här hemma eftersom stök hör till renovering. Jag avskyr när det är rörigt på "fel" sätt. Lyckades väl i alla fall till slut måla klart skiten efter en herrans massa svordomar. Fick till och med tvinga mamma att komma över för att titta på, haha. Allt för att jag skulle bli distraherad och få klart det. Sket i allt förarbete som en annan människa kanske hade gjort så det gick ju ändå förhållandevis snabbt.

En annan gång, för ett år sen tror jag att det var, kom jag på att NU ska jag tapetsera mitt sovrum! Började en sen kväll bara för att jag hade feeling och samma där.. Fyfan vad tråååkigt. Det tar för lång tid även om det nog gick snabbare än för många andra. Allt som allt tog väl själva tapetseringen ~2 timmar och det inkluderar tiden att släpa bort sängen från väggen (nästan den värsta biten). Hade jag varit en noggrann person hade jag väl rivit ner de gamla tapeterna, slipat, spacklat, tagit loss listerna och grejat men nej.. De är inte min melodi. Jag hade aldrig ens tapetserat förut och än mindre mönsterpassat, men tänkte att det väl inte kunde vara så svårt och det var det inte heller. Lite snett blev det på vissa ställen, men ingenting som förstör helhetsintrycket.
Jag gillar när saker går snabbt. Jag står inte ut med att vänta. För mig är det rena döden att vänta på att spacklet ska torka så man kan börja slipa. Därför är jag fascinerad av människor som är noggranna. Jag önskar att jag hade ett tålamod för jag vill renovera min hall och definitivt mitt vardagsrum (!!!) men det skulle ta för lång tid och det är omöjligt, finns inte en chans i helvetet. Jag kan dock inte förstå vad exakt det är som tar sån tid i vissa fall. Vad gör de egentligen? När man renoverat i flera veckor, hela dagarna? Finns det så mycket man egentligen borde göra alltså eller är de bara sega och petnoga? Intressant....

Älskar fortfarande tapeten! Kommer aldrig tröttna!

  • 698 readers

Likes

Comments

Jag har inte skrivit något idag för att det helt enkelt inte finns någonting att skriva om... Eller det gör det egentligen, det finns massor jag vill häva ur mig, dela med mig av och så vidare, men jag kan inte. Jag skäms och känner skuld (samma sak kanske, whatever). Det är liksom först nu jag har vågat lyfta lite på locket och berätta, även om det "bara" är för min samtalskontakt.

Ja, snart dags att sova igen. Jag har skrivit det förut, men jag har börjat stressa upp mig så över nätterna. Jag sover så dåligt och jag vet aldrig vad som kommer jaga mig i drömmen. Jag är rädd att inte kunna somna eller för att vakna tidigt. Klarar inte av mer timmar att slå ihjäl. Det räcker med de timmar jag är vaken. Mina sömntabletter fungerar allt sämre och det gör mig också orolig. Orolig delvis för att jag varje kväll tänker att jag ska ta en Imovane extra, baaaara en extra, bara ikväll och sen aldrig mer... Jag vet ju att det inte blir så. Tar jag ytterligare en kommer jag fortsätta med det sen för det blir en trygghet och det kommer sluta med att jag tar fler och fler vilket inte är en vidare smart idé! Försöker övertala mig själv för jag vill ju bara få sova. I natt låg jag och vände och vred på mig i över tre timmar innan jag till slut lyckades somna. Min router har dessutom fått något jäkla tuppjuck och vill inte fungera helt hundra in till sovrummet. Det skapar panik det med eftersom jag absolut inte kan somna utan någon film/ljudbok i bakgrunden. Tystnad är det värsta som finns. Att bara ligga där med svettningar, hjärtklappning och tankar som bara fritt far runt i skallen är hemskt. Många av er vet säkert vad jag pratar om... Egentligen borde jag väl aktivera mig och köra fullständigt slut på mig själv innan jag går och lägger mig, men jag pallar inte göra någonting. Blir kanske bättre till hösten när jag ska (eller ja, PLANERAR) att dansa en del salsa, burlesque och Zumba igen. Ska verkligen försöka orka, göra mitt bästa för det är det enda jag kan göra.

  • 743 readers

Likes

Comments

Mat och recept

Idag är det en sån här sju helvetes lång dag igen. Hur kan ens tiden stå still såhär? Jag vaknade liksom 11 ish imorse och har sedan dess varit och handlat, jag har haft tvättstugan, jag har storstädat åt råttorna och dammsugit åt mig själv och nu lagade jag precis världens jäkla måltid med rostade grönsaker som var i ugnen cirkus en timme och ÄNDÅ är klockan bara 18?! WTF?!

Och det här blev dagens hopkok.

Fläskfilé och champinjoner i ädelostsås med sesamrostade (haha, det lät snyggt!) grönsaker.

Valfria grönsaker (exempelvis lök, vitlökar, zucchini, aubergine, paprika, champinjoner)
~2 msk Olivolja
1-2msk sesamfrön

Fläskfilé
1 ädelost (jag använder en sån där trekantig gräddädel)
3-4 Champinjoner
~4 dl vispgrädde
Eventuellt färska kryddor (jag hade lite timjan)
Salt, peppar

Rostade grönsaker med sesamfrön
Sätt ugnen på 175 grader. Skär upp lagom stora bitar av de grönsaker du vill ha (jag hade zucchini, röd lök och paprika i två olika färger). Använder du zucchini eller aubergine se till att vätska ur dem innan de åker in i ugnen. De svettas extremt mycket annars! För att vätska ur: skär upp, lägg bitarna på en bit hushållspapper, salta, vänd efter en stund och upprepa. Torka av saltet.
Lägg i en ugnsfast form, ringa över olivolja och häll på sesamfrön efter smak. Blanda runt. In i ugnen i cirka 40-50 min (mitten av ugnen)

Fläskfilén
Skär upp fläskfilén i medaljonger. Stek i ordentligt med smör på ganska hög värme för att få till en bra yta. Vänd i champinjonerna efter en stund samt hela vitlöksklyftor (skalar bara och mosar till dem med bladet på kniven). Låt steka en stund. Häll över vispgrädde och smula i en ädelost. Ha i färska kryddor om du vill! Låt koka ihop. Det kan med fördel stå kvar och reducera sig medan grönsakerna i ugnen blir färdiga. Ju längre det puttrar, ju mer smak!

Servera med en god sallad! Jag gjorde mig en enkel en på fetaost, körsbärstomater och gurka.

Likes

Comments

OMFG... Matkoma DELUXE! Shit vad mätt jag är efter typ fyra-fem tallrikar fullproppade med mat, phuu.. Gott var det, så in i helvete gott till och med! Jag vill liksom aldrig bli mätt när det är sådär. Jag gillar mat (underdrift). Kan knappt, idag, fatta hur jag klarade av att svälta mig. Visst, det är en sjukdom, men ändå.

​Löööve...

En sak som är lite jobbigt... Jag kan lätt koppla ihop platser med händelser (kanske jag inte är ensam om?) så det kändes lite tungt att förra gången jag var ute i Lunedet var det med G och det väcker liksom upp den här känslan av ensamhet och av att vara värdelös. Så sjukt för jag har varit här ute tusentals gånger innan, men ändå kopplar jag samman. Har alltid haft de problemen. När det tog slut med M 1000 f.kr panikade jag totalt när vi skulle åka till Karlstad (han bodde där) på musikal med klassen på gymnasiet. Jag hade sån ångest så jag klarade inte av att åka och stannade därför hemma. Det tog måååånga år innan jag klarade av att åka dit. Första gången jag klarade av det var nog när jag började läsa på universitetet där vilket betyder att det tog ungefär 4-5 år. Jaja, BRA att jag inte lät det hindra mig idag *klapp på axeln*

  • 760 readers

Likes

Comments