Header

Imorse när jag vaknade hade jag fått en påminnelse angående mitt bokade besök imorgon på psyk. Bara det att ingen har berättat för mig att jag har ett bokat besök vilket gör att jag med min feta telefonfobi måste ringa imorgon. Usch vad jag grämer mig! Hatar det!! 

Idag har det varit (eller ÄR fortfarande) mors dag och jag har varit hos mamma några timmar. Tog med maten jag lagade i ordning igår och den blev mer än lyckad. Jag klappade mig själv på axeln och åt tills jag höll på att spricka typ. Linnet jag hade köpt blev uppskattat även det! Drack lite te efter maten och nu sitter jag här hemma igen, fortfarande proppmätt. Äter alltid mer än vad jag brukar när jag äter i sällskap med andra. Det blir liksom trevligare på något vis jämfört med att sitta ensam och då "socialäter" jag. Föredrar dock alla gånger att äta ensam även om sällskap kan vara trevligt. Vet inte varför egentligen för jag har inga problem med att äta med andra rent psykiskt, men det känns lugnare på något vis att bara ha sig själv som sällskap! :)

Vad föredrar ni, äta i sällskap, ensam eller spelar det ingen roll?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Ska strax knalla in mot sovrummet, men ville skriva någonting först. Vet egentligen inte vad, men att bara skriva är som terapi för mig. Det frigör massa känslor!

Det var bara en dag jag skulle byta ut kvällsmålet och det har jag gjort. Är jag stolt? Nej.. Att bara ändra en dag hjälper ju inte. Jag måste fortsätta. Jag måste bryta mina tvång, men fy tusan så svårt det är! Det blir så jäkla tokigt hela tiden eftersom tankarna att "jag lika gärna kan fortsätta" kommer och vips äter jag betydligt mer än jag behöver. Det blir som att jag tvingas äta under pistolhot. Jag kan inte stå emot. Jag hatar känslan av att inte kunna tänka själv eller snarare att inte kunna lyssna på kroppen det minsta. Allt jag gör är så himla planerat och det retar mig.

Jag brukar få frågan hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut, eller hur det SER ut utan problem, om jag var frisk och om jag får drömma fritt. Det jag önskar helst av allt är att jag kunde slippa alla krav och måsten jag har på mig själv, att slippa alla hjärnspöken, att kunna göra det jag känner för i just den stunden jag befinner mig i utan att fundera så mycket. Framförallt vill jag leva. Jag vill känna att jag gör någonting som gynnar mig, något som får det att pirra i magen både av nervositet och av glädje. Jag vill våga gå över mina gränser och testa dem. Jag vet att jag klarar det mesta jag tar mig för även om jag just nu har svårt att se det. Jag är så envis och har jag bestämt mig för något brukar det gå, så varför gör det inte det nu? Varför kan jag helt plötsligt inte styra? Jag vill våga hoppa, göra något galet, leva, må bra och ha kul. Det känns som att jag sitter i ett jäkla skruvstäd. Jag vill inte vara här, det här är inget liv, det är ett jävla fängelse utan lås. Det är bara jag som låser mig själv och det gör mig både arg och ledsen. Jag är värd så mycket mer än det här! Jag är värd respekt, kärlek och ett värdigt liv. Jag är för bra för det här livet som jag just nu slösar bort!

Jag anklagar mig själv så mycket trots att jag vet att depression är en sjukdom. Det är bara så svårt att förstå och att förklara. Allting låter så enkelt och jag fastnar vid att jag "borde" kunna och att det inte är svårt, det är "bara"... Jag blir tokig på att det låter så enkelt när det är något av det svåraste jag försökt mig på i hela mitt liv. Jag är inte ensam om det här, det vet jag, men ändå känner jag mig som den ensammaste och mest misslyckade människan i världen. Jag vill bara skaka om mig själv för livet fortsätter oavsett om jag är närvarande eller inte...

Sätt mig vid ett tangentbord och jag kan skriva en hel roman utan en enda tanke på vad jag vill skriva om när jag startar. Orden bara flyger ur mig. Jag behöver knappt tänka. Jag har alltid haft väldigt lätt att skriva och jag har alltid älskat det! När jag och Anna gjorde C-uppsatsen var det jag som skrev och Anna läste artiklar och sökte källor och liknande. Vi kompletterade varann perfekt! Haha.

Nej, nu ska jag bädda ner mig! Sov gott! 

Likes

Comments

Heej! Har precis kommit hem från en runda på stan. Passade även på att svänga in till maxi på hemvägen eftersom jag ska bjuda mamma på mat imorgon på mors dag. Det blir något köttfärstjohejsan som är riktigt gott och beprövat! Faktiskt från ett recept den här gången. Så jävla tråkigt att följa recept, men jag orkar verkligen inte tänka till själv just nu.

Dagens moi. Det regnar järnet ute och är svinkallt så det fick bli regnjacka. Hela maj har regnat bort och varit kall.. Så himla tråkigt =(


Hittade jag något på stan då? OM jag gjorde! Jag var på jakt efter en liten present till mamma, men hade visst på mig mina shoppingögon och spanade efter något även till mig. Hittade ett lite mer färgglatt linne till mamma som annars bara går omkring i svart och till mig hittade jag följande:

En vit, modell större, genomskinlig tisha.

Tre baslinnen (ta tre betala för två).

Och så såna här brallor, igen! Älskar dem! Som att glida runt i mysbyxor fast snyggare! Nu har jag några att växla mellan.

Och sist, men inte minst.. En brynpenna eftersom jag råkade ta sönder min andra i färg perfekt. 

Likes

Comments

Kläder upphängda och rena, diskmaskinen urplockad och jag har käkat paj och druckit te hemma hos mami så nu kan jag luta mig tillbaka med gott samvete typ.

Jag fick förresten sjukaste telefonsamtalet ever förut!! Det är så jäkla coolt att jag är alldeles skakis här nu. Nu är jag dock himla nervös för att det ska ringa från samma nummer igen här i dagarna. Kan ändå leva på den här känslan ett tag nu! =D

Varför måste man alltid bli såhär tjusigt skelögd när man försöker kolla in i kameran?!

Ska ni göra något särskilt ikväll? Jag blev medbjuden på fest i Örebro, men varken orkar eller har råd. Åh vad det känns som att jag vill ut och leva lite. Är så trött på att sitta fast i den här skiten! Vill bara må bra NU!

Likes

Comments

Idag är det en såndär dag... Kroppen vill liksom inte riktigt lyda. Det känns lite som att någon satt fast tyngder som jag tvingas släpa runt med. Dagen till ära har jag dessutom en jävla tvättid bokad och jag vill inget hellre än att skita i det kan jag säga, men jag måste och jag ska tvätta! Jag har inte varit där på flera månader nu och har inget rent. Har typ fått lukta mig fram till vilka kläder jag kan använda, haha. Den förnuftiga delen av mig vill ju tvätta en gång i veckan för att liksom hålla undan skiten, men sen händer det något och jag skiter i tiden och pallar sen inte gå ner och boka om. Hur svårt kan det vara?!

Det kanske bara är jag. Men har ni tänkt på hur mycket energi man lägger på att fundera och analysera? Jag kan fundera länge över huruvida jag ska orka göra någonting eller inte. Jag kan hålla på så länge att jag lätt hade hunnit klart med det jag funderade över på hälften av tiden. Det tar helt plötsligt mer energi att fundera än att bara göra. Jag kan liksom stå och glo ner i slasken i köket och fundera på om jag orkar ta upp äggskalen jag slängt där tidigare eller inte. Jag är helt enkelt en tänkare av höga mått och allting analyseras in i minsta detalj. Tröttsamt! Nu försöker jag, återigen, att bara göra. Direkt jag börjar fundera så gör jag bara i stället. Får mer gjort på det sättet :P


Nu ska jag släpa mig själv och ikeapåsen ut till tvättstugan och hoppas på att jag får sätta igång. Tiden startar egentligen 16, men folk brukar vara klara innan. Det roliga är att jag blir skitsur om folk inte är det och det trots att jag vet att det är jag som har fel, men ändå! Det kokar lite i mig! Efter att jag switchat i maskinerna ska jag åka till dollarstore en sväng. Noll lust eller ork verkligen.. Vill bara gräva ner mig.

Likes

Comments

Samtalet gick bra, men det var med vemod jag sträckte fram lappen jag hafsat ihop tio minuter innan jag åkte. Det kändes lite sådär och motsägelsefullt på något vis. Problemet jag tog upp var att jag har skapat mig själv ett matberoende. Jag äter liksom tvångsmässigt trots att jag inte alls är hungrig och jag äter alltid samma sak. Jag planerar liksom i förväg och det är redan i stort sett bestämt att jag ska äta det här, oavsett om jag är hungrig eller mätt. Det handlar bara om kvällsmaten (resten av måltiderna äter jag så som det blir). Det är som min lilla snuttefilt och jag kan nästan längta tills jag får sätta mig ner med skålen framför tvn. Det kanske inte låter som något problem, men grejen är den att jag inte känner efter. Det har bara blivit som ett tvång. Bestämmer jag mig för att stoppa mig själv får jag världens ångestkänslor och hittar på alla möjliga anledningar till att jag visst ska äta. Jag har inte velat inse att det är ett problem och jag har skämts till och med. Det här har triggar mitt sockermonster något så enormt. Inte för att det är socker utan för att det smakar sött och sött är gott och beroendeframkallande vilket märks så jäkla tydligt i såna här situationer. Jag har sagt till mig själv att jag såklart får äta, men att jag lika gärna då kan äta något annat, men se det passar inte. Jag vill inte ha något annat än det här och för stunden känns det som att hela livet rasar ihop. Jag kan knappt ens resonera med mig själv. Det slutar i 99 % av fallen med att jag ändå har kommit på en ursäkt till att köra på.

Det kändes som sagt lite konstigt att ta upp det här med tanke på mitt bagage som ni kanske förstår. Jag var rädd att inte bli tagen på allvar eller att M skulle tycka att det hör till ätstörningen. Jag menar, hur ofta får man inte höra att allt beror på ätstörningen, att allt man säger är ätstört? Så fort man nämner något inom kost så är man ätstörd :P Jag vågar ju knappt nämna ens hur jag äter för att det alltid är någon som ska rätta en och nästan dumförklara en. Som att man inte är vuxen liksom.. M tog det dock på allvar och förstod vad jag menade! Jag ska nu, i alla fall en dag, byta upp det här målet mot något annat. Det här låter rätt enkelt, men det blir krig i skallen. Jag tycker synd om mig själv och tycker att det känns orättvist. Det är samtidigt himla intressant hur reaktionen blir måste jag säga. Det är ju sällan man blir beroende av smör eller ägg och vill slå in en vägg för att man inte får det liksom, men söta smaker... Jag var nästan helt av med mitt sockersug förut, men sen började jag "unna mig" lite ersättningsprodukter (mandelmjöl, sötningsmedel) och direkt fastnade jag i och med att jag är en beroendemänniska. Kan man bli beroende av något så blir jag det. Min grundtanke (som jag inte håller mig till alla gånger, haha) är att mat är bränsle och ingenting annat. Det ska inte vara en tröst eller kunna sammankopplas med känslor. Mat är mat. Känslor bör man hantera på andra sätt. Tyvärr är det många som reglerar sina känslor med mat, typ 90 % av befolkningen och det är ju knappast ägg man äter för att fira eller sörja något...


Så.. Nu har jag erkänt det även här. Nu kan jag inte förneka eller låtsas som ingenting! Bara för att förtydliga så har det här ingenting med min tidigare ätstörning att göra utan det har att göra med ett tvångsmässigt planerande som är jäkligt svårt att bli av med. Jag vill känna mig fri och inte ständigt behöva resonera med mig själv. Det är så uttröttande!

Likes

Comments

När det kommer till mitt mående är jag så galet kontrollerad. Jag stänger in allt, vägrar visa utåt. Hur dåligt jag än mår så låtsas jag som att jag mår bra, som att allting är okej trots att det på insidan är en jävla tornado. Jag är alltid rädd för att explodera en dag för någon gång kommer väl bägaren rinna över. I bakhuvudet har jag alltid tanken att jag är dålig om jag visar känslor, att jag är till besvär, att jag är ett problem och så vidare. Jag måste vara duktig och perfekt för att duga (haha, råkade skriva suga först!). Jag kan inte ha dåliga sidor eftersom jag redan är så dålig. Att utöver det visa sig "svag" och erkänna sina brister gör att hela jag slår bakut. Jag kan inte lägga ner garden. Jag måste vara duktig och omtyckt.

Jag känner mig som en sprickfärdig ballong. Det känns som att jag konstant är på flykt. Jag vill bara bli av med alla känslor, jag vill kunna andas och slappna av.

Jag kan inte ens få utlopp för mina känslor när jag är ensam. Jag håller igen allt vad jag förmår. Jag kan inte... Jag gömmer mig bakom min mask, undviker ämnen som rör mitt mående. Hatar när folk frågar någonting för jag vet inte vet hur jag ska hantera det. Jag vill ju inte att någon ska veta hur det egentligen är. Det ända som hjälper någorlunda är att skriva. Kanske skriver jag för mycket ibland och lite för blottande, men det hjälper. På något vis kan jag lämna kvar en del av stressen i orden jag skriver.

Nu ska jag klä på mig och åka iväg. Magen värker så att jag helst av allt bara vill bädda ner mig. Jag vill inte visa mig svag. Fan vad jobbigt det här är! 

Likes

Comments

Hallå!

Jag har sovit lite bättre i några nätter nu faktiskt, men har börjat få svårt att somna igen. Blir så himla orolig att Imovanen slutat fungera. Kroppen blir ju tolerant efter ett tag vilket gör att dosen behöver höjas för att uppnå samma resultat som man tidigare fick på en lägre dos. Nu kan det, om jag har otur, ta runt två, två och en halv timme att somna medan det förut kanske tog 30 minuter. Ibland hann jag knappt slänga ner mig i sängen innan jag sov, haha. Jag är ju lite rädd att bli beroende av tabletter, men vill ju samtidigt kunna sova.

Idag har jag KBT och jag känner mig stressad! Varför är jag stressad då kan man ju fråga sig? Jo, jag känner mig dålig, som vanligt, eftersom jag inte lyckats särskilt bra med uppgiften jag hade till den här veckan. Jag har så jäkla svårt att göra det jag ska göra utan att sväva ut. Jag är så himla tankspridd så uppgiften har liksom blivit en helt annan än den vi planerade. Dessutom har jag inte orkat skriva ner den på papper så jag får väl lösa det genom att ta med hela jäkla ipaden. En del av mig har svårt för att ta upp problemen med. Jag vill inte sitta och läsa det jag skrivit högt. Jag är så rädd för att få kritik eller att det jag skrivit ner är irrelevant. Det känns som att jag gjort helt fel ärligt talat. Usch vad jag skäms! Det känns som att mina problem är så ynkliga och att jag bara borde skärpa till mig och göra rätt. Det frestar att hitta på ett "bättre" problem, men jag vet ju att det knappast hjälper mig framåt. När jag till och med försöker bli bäst på att ha problem blir det lite halvknasigt, haha. Är bara så himla rädd att det inte duger och dessutom känns det alldeles för personligt och då blir det mer på allvar vilket är jobbigt.

Idag kör jag på stort hår och massa filter. Tänk vad bra det vore om man kunde lägga på ett filter i verkligheten! 

Likes

Comments

Herregud vad jag är instabil just nu. Isdrottningen goes crybaby typ. Det känns som att allting kommer ikapp mig med en liten dutt varje dag. Jag har ju länge vetat på ett ungefär varför jag mår som jag gör, men jag börjar liksom knyta ihop lösa knutar mer på ett annat vis nu och många av de här sakerna gör mig så ledsen. Vissa tror att det är enklare att må bättre när man vet vad problemen grundar sig i, men många problem kan ha gett djupa sår och det kan ta lång tid att läka dem och att ändra beteende är inte gjort på en handvändning. Man formas ju efter allt man gått igenom i livet och blir sen därefter. Klart att det går att ändra på och liksom byta både fokus och bana, men jag är också väl medveten i att det kan ta ett tag! Jag har gjort många förändringar, eller jag har åtminstone blivit mer medveten och det är ett stort steg på vägen =) Önskar dock att det kunde gå lite enklare och att jag bara kunde skaka av mig mitt dåliga mående, men jag intalar mig själv att det kommer med tiden!

Dagens söta örhängen! Hittade dem häromdagen när jag städade. Hade glömt att jag hade dem så det var ett kärt återseende! Älskar allt som har med döskallar att göra!


Jag har precis varit på maxi och handlat. Hade massa rabattkuponger så det blev inte speciellt dyrt! Det gillas! Det var dessutom rätt skönt att strosa runt i butiken idag eftersom det var nästintill folktomt! 

Likes

Comments

Så mysigt det var igår! När Anna skickade och frågade om jag ville komma och bada skrev jag först ett låångt svar med att jag var trött och inte orkade. Sanningen är ju den att jag lätt blir överrumplad när min planering i huvudet ändras. Kvällen innebar ju inte sällskap och då kan det bli lite kortslutning. Jag skickade dock aldrig iväg svaret utan suddade ut precis allt jag skrivit och svarade i stället "absolut". Det är konstigt det där hur jag faktiskt överväger att sitta själv och må dåligt hellre än att hitta på något och socialisera mig lite.

Runt halv nio hoppade vi ner i ett 38-40 graders varmt bubbelbad och guuud så skönt!! I nästan två timmar låg vi och plaskade och betedde oss sådär stört som bara vi kan! Vi klämde ihop vårt fläsk till olika mönster och skrattade halvt ihjäl oss. Det är verkligen vänskap det. Med henne känner jag mig varken särskilt fet eller konstig. Jag kan vara precis som jag är bara! =) Efter badandet spelade vi lite tärning innan det var dags att masa sig hemåt! Himla mysig kväll! <3

Har sovit ganska gott och framförallt lugnt inatt. Inga konstiga drömmar. Idag ska mamma bjuda på mat så det blir kebabsallad för min del! Kebab i mitt <3 Hade dock glömt bort det så jag blev just lite stressad här med tanke på att jag just klämde i mig en megafrukost, men jag hinner säkerligen bli hungrig igen tills det är dags :P

Likes

Comments