Header

Sitter här och skrattar högt i min ensamhet. Jag brukar göra det och hoppas på att grannarna tror att jag har ett mycket stort umgänge! 😉 Oftast skrattar jag åt mina egna tankar eller åt något, enligt mig då, kul som jag skriver till någon! Nu är det dock ett klipp med Björn Gustafsson som jag hittade! Har helt missat det, eller så är det nytt? Trodde jag hade finkammat hela youtube, men tydligen inte!

Han är SÅ JÄKLA BRA! Så bra att det krävs versaler! Snacka om naturbegåvning! Bara dök upp från ingenstans och tog Sverige med storm typ!​

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu har jag helt seriöst suttit i över en halvtimme med en app jag hittade (pest eller kolera). Jag lovar att den gör skäl för sitt namn! Blir fan paranoid här! Tänk om någon skulle se vissa av ens svar liksom, haha! *kollar över axeln*

Hahaha ja jisses! Vad skulle ni ha valt? Tur att det aldrig kommer hända. Det hade ju aldrig gått att välja liksom! ​haha...

Likes

Comments

Ibland (eller ganska ofta) önskar jag att jag kunde göra saker bara för att det är kul. Slippa ha det där jävla tvånget och prestationen hängandes över mig. Allt som kan räknas och på något sätt förbättras går överstyr för mig! I nuläget fungerar det inte att bara göra någonting lagom eller för att jag helt enkelt har lust eller blir glad av det. Nej, det ska presteras tills jag inte pallar längre. Vad jag än gör blir en tävling med mig själv! Till slut är det en sådan stress att jag ger upp eftersom jag inte kan leva upp till mina egna krav..

Innan- och i början av anorexin tränade jag en hel del. Det började väl på en okej nivå, men sen skulle jag bara träna mer och mer. Tränade jag två gånger på en vecka var jag tvungen att träna minst tre nästa och så vidare... Hade jag ena dagen en viss vikt på skivstången under ett pumppass var jag tvungen att öka till nästa gång. Orkade jag inte kände jag mig värdelös och så försvann den lilla glädjen som kanske fanns innan. Jag började även löpträna en del och tyckte väl att det var kul den första gången eller så, sen var tävlingen igång igen. Sprang jag x antal kilometer en dag var jag ju tvungen att springa MINST samma antal kilometer nästa dag och gjorde jag inte det hatade jag mig själv. Det slutade liksom med att jag precis efter ett avslutat pass hade ångest för morgondagen eftersom att jag visste att jag nästkommande dag var tvungen att förbättra resultatet. Gjorde jag en stor förbättring var det, i stället för glädjande och peppande, hemskt för att jag inte var säker på att jag skulle orka göra om det.

Även maten blev ju en tävling som ni vet. En tävling i att se hur lite jag kunde äta och varje dag innebar då givetvis en mindre mängd. Till slut hade jag så mycket regler på mig själv att jag höll på att bli tokig. På kuppen blev jag även besatt av siffrorna. Inget slank obemärkt in i munnen om man säger så. Köksvågen var min bästa vän och värsta fiende! Att sluta väga och räkna maten gjorde underverk, men jag hittade nya sätt att kontrollera allting på, såklart! Förresten gick vågen sönder i ungefär samma veva som jag valde att sluta väga. Ett tecken? Hehe..

Jag måste hela tiden se upp för mina tankar och det gäller precis allting! Finns det, som sagt, någon form av siffror inblandat tappar jag kontrollen. Jag har fortfarande mycket tvång för mig (dock inte matmässigt längre, typ inte i alla fall). Försöker jag bryta ett tvång blir det till ett tvång att varje dag försöka bryta det. När jag brutit ett tvång blir det jag bröt tvånget med det nya tvånget. Hänger ni med? Jag kan bara inte ta dagen som den kommer och det är hemskt! Jag kan till exempel inte ge mig ut på en löptur för då är tankarna där och jag hamnar i en ond cirkel på en sekund.

Det här VILL och kommer jag få hjälp med! Att släppa kontrollbehovet och alla höga krav på mig själv! Det känns ärligt talat helt omöjligt, men jag VILL kunna leva normalt. Jag vill inte lägga all energi på att alltid försöka bli bäst och jag vill inte göda hjärnspökena mer. Men hur fan gör man?!


Fick sällskap i morse av en kelsjuk Vincent! Detta händer inte ofta så det var tvunget att dokumenteras! 😍​

Likes

Comments

Ikväll blev det en spontantripp (ja, jag kan allt vara lite spontan med) till Sixtorp med Anna då barnen skulle på hajk! Längtar tillbaka till tonåren! Det var en sån jäkla rolig tid så skulle gärna spola tillbaka tiden lite. Efter lämningen följde jag med Anna hem och spelade lite spel. Skrattade så mycket att jag vart svett överallt! Det är så himla kul att få vara sådär barnslig utan att känna sig dum eller konstig. Inte alla som förstår sig på sån där "tramsig" humor 😂 Det är skönt att känna skillnaden nu efter anorexin förresten. När jag var sjuk kunde jag knappt skratta. Jag var helt avtrubbad och "trög" på ett läskigt sätt. Hängde liksom inte med och det kopplade inte alls..

Tänker alltid att jag borde umgås mer, men sen känner jag bara att jag inte orkar! Jag blir helt slut efter en sån här kväll och mår dåligt även fast jag egentligen har haft det jättebra.. Redan efter bilresan var jag halvt död och begraven, men saknar våra kvällar så mycket så jag tänkte att jag lika gärna kunde köra på liksom. Klev innanför dörren för en liten stund sen och nu har jag installerat mig i sängen och är bara så äckligt trött. Kommer nog inte ha svårt att somna i alla fall om man säger så! Lägger jag inte ifrån mig ipaden snart lär jag slockna sittande.

Hehe, ja så är det ;) 

Godnatt!!​

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Har ni följt med mig hit? Kommentera gärna i så fall 😍

Vad har jag gjort dessa timmar sen sist då? För det första kan jag bara inte förstå hur klockan bara kan vara halv sex. Gick ju upp så tidig imorse så har ju haft mer timmar att slå ihjäl. Så jäkla segt! Jag har i alla fall kollat ikapp de senaste två avsnitten av The 100 och längtar redan efter ett nytt avsnitt. Jag (eller Jaguar som ipaden försökte ändra till, haha) har även lyckats med bedriften att kolla på en film! Den var cirka 90 minuter, men det har tagit hela eftermiddan att se klart den i och med alla pauser jag tagit. Mitt i kom jag på att jag var hungrig också så jag lagade lite mat. Filmen var i alla fall ganska spännande och hette WER.

Försöker annars låta bli att tänka. Jag behöver verkligen chilla ner lite, men i stället är jag stressad upp till tänderna! Framtiden oroar mig! Vem fan kommer vilja anställa mig liksom? Får väl inte direkt goda referenser nu menar jag. Har ju visserligen ett jobb, men som det känns nu kommer jag inte gå tillbaka dit (för min egen skull). Egentligen behöver jag inte ens tänka på det här. Inte än i alla fall! Jag borde tänka att allting ordnar sig, för det är precis vad det kommer att göra. Varför inte liksom? Bara för att jag mår dåligt nu behöver ju inte det betyda att jag känner samma om x antal månader. Trots det vill jag, med mitt kontrollbehov, försöka planera framöver. Ja, allt det här känner ni ju till ;)

Helt OT så fick jag nyss en sån rolig bild skickad till mig från Anna:

Vad liten den blev, men bästa idén ju! Bara att bunkra upp med löpband ut ifall​ menar jag ;)

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Hey!

Det gick bra idag! Är dock fortfarande inte ett dugg avslappnad. Är ledsen, känner mig förvirrad och allmänt tung i huvudet..

Men som sagt, det gick bra. Det var en supergullig läkare (jag verkar älska alla i rehabteamet! Ja, de jag träffat/pratat med hittills i alla fall). Det blir dock så jäkla tungt att sitta och berätta allting igen. Så många nya människor och möten på kort tid, mycket att dra fram igen och sen att dessutom kortfattat försöka berätta de viktigaste, mest angelägna bitarna, är jättesvårt!! Tre personer satt dessutom och tittade på mig (läkaren, en läkarkandidat och min kontaktperson). Självklart började jag gråta med när hon ville veta lite djupare om mitt mående. Hatar hur verkligt det helt plötsligt blir när jag pratar om det. Jag har ju en förmåga att, i normala fall, stå lite utanför mig själv. Jag har liksom byggt upp en sorts mur runt mig själv och kan ofta prata om tunga saker utan att röra en min, men ibland rasar den där muren och då känns det rejält jobbigt! Jag gråter sällan in public och jag skäms nåt så in i helvete när jag "råkar" göra det!

Vet egentligen inte riktigt hur planeringen framåt ser ut. Det känns som att det sägs lite olika, men jag antar att det var delvis därför Bettan var med, så att hon kan sammanfatta när jag själv inte hänger med. Jag väntar i alla fall, som sagt, på utredning och även på terapi, men terapin beror lite på vad utredningen visar. Eventuellt ska jag träffa en tjej som är KBT terapeut så länge eller så fortsätter jag hos B för att bygga upp lite strategier kring mig själv och min vardag. Det är så mycket folk som ni ser och det blir jätterörigt i min stackars hjärna! I övrigt fick jag ha kvar mina mediciner (phuu) så de hämtade jag ut när jag ändå var på sjukhuset :)

Tog förresten upp frågan om kedjetäcke och det var visst nästintill omöjligt att få tråkigt nog. Får väl leja någon att sy åt mig helt enkelt..

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Sovit ganska gott i natt, trots oron, och vaknade strax innan klockan ringde. Nu är jag dock så orolig så jag typ vill hoppa ur skinnet! Klockan kvart i tio är det dags. Känns som domedagen typ, men så har jag ju känt inför alla läkarbesök förvisso. Känns dock extra tungt nu när det är en ny läkare. Gud vad jag hatar det här med att insidan inte syns på utsidan, men så är det ju för alla (de allra flesta i alla fall) med psykisk ohälsa så jag är ju knappast unik på det viset och jag gissar väl på att de flesta läkare vet om det! Aahh.. Vill bara ha det överstökat nu och förhoppningsvis kunna slappna av något.

Tänk på mig om en stund då ❤​

Likes

Comments

Psykisk ohälsa

Åh vilket kaos det är i tankarna nu. Är så hemskt, hemskt orolig inför läkarsamtalet i morgon. Känner mig så extremt liten och hjälplös när jag, i mitt tycke, inte har kontroll. Tänk om hon bedömer att jag inte alls har behov att gå där, att jag hittar på, eller om hon bara sätter ut mina sömntabletter hux flux (stor risk, i alla fall när det kommer till min Imovane) eller om hon inte förlänger sjukskrivningen. Shit... Vill inte hetsa upp mig såhär! Den här oron tar kål på mig!

Tog upp en del av den här oron med kuratorn jag pratade med igår och hon sa att risken är minimal, att jag inte skulle blivit remitterad dit om jag inte behövt det. Hon sa även att alla meningar som börjar med "tänk om.." är FANTASIER och det var bland det klokaste jag hört för det är ju precis vad det är! Just nu hjälper det tyvärr inte att tänka så dock, men jag försöker. Jag försöker alltid att vända tanken, men har den en gång slagit rot i huvudet sitter den fan benhårt kvar! Innerst inne VET jag ju att även morgondagen kommer ordna upp sig. Troligtvis kommer jag gå därifrån med en lättare känsla, men tänk om det blir precis tvärtom..... Men en sanning är i alla fall att ALLTING löser sig, på något sätt!

Dagens.. Rosa vårigt (haha, gjorde ju bilden svartvit, men ni kan ju föreställa er att tröjan är härligt rosa :P)! Saknar fortfarande mitt hår. Får väl hoppas det tar fart och växer ordentligt nu. Ogillar mig själv i kort hår. Ogillar mig själv i de flesta längder i och för sig, hehe.

Långt.. Följer en del hår- och sminkbloggar och blir helt bitter bara för att jag inte kan göra frisyrer. Gjorde det inte direkt när jag hade långt hår heller, men bara för att jag inte kan vill jag!​

Likes

Comments

Personligt/om mig, Psykisk ohälsa

Hallå!

Funderar på att börja blogga här i stället, så jag börjar väl med ett litet inlägg och ser vad jag tycker! Hittills verkar det väldigt positivt, men blogg.se ligger mig på något sätt varmt om hjärtat. Får separationsångest, hehe..

Har i alla fall precis kommit innanför dörren efter att ha varit på mitt absolut sista besök på Eriksbergsgården (ätstörningsenheten)! För ganska precis ett år sen var jag en mager, förvirrad och livrädd tjej som hårt höll sin ätstörning i handen. Kom dit för ett bedömningssamtal och jag hade inte ätit något på hela dagen eftersom jag var livrädd för vågen, jag var livrädd överhuvudtaget faktiskt. Jag var säker på att jag inte skulle få någon hjälp, men samtidigt var jag rädd för att få hjälp också. Jag ville fuska, slippa undan, låtsas som att jag var en av dem som åt massor, men inte ökade i vikt. Vem jag försökte lura är ganska oklart eftersom det enbart var jag som drabbades vilket jag inte såg då. Jag ville ju bara få vara smal i fred. Varför skulle andra lägga sig i det?

På enheten blev det mest bara fokus på vikt, vikt, vikt vilket gjorde att jag i stället för att gå upp gick ner i vikt. Jag vågade inte äta på grund av att jag inte visste när en vägning skulle komma att dyka upp. Fortsatte att tävla mot mig själv. Ville se hur långt jag kunde gå.

En dag, förra sommaren, gick jag på "ledighet" från enheten. Jag såg det som jordens chans att äntligen få vara ifred! Äntligen hade jag fem härliga veckor att svälta mig på. Ja, det var i alla fall så tankarna gick innan, men av någon anledning blev det precis tvärtom och som att vända ett blad i en bok bara började jag äta igen och efter det har det varit helt självklart. Idag minns jag knappt den sjuka tiden då den är som en tjock dimma. Jag tycker inte att jag har gjort någon prestation. Jag har inte känt att jag behövt "kämpa" så jag har väl aldrig känt att jag passat in i mallen för anorexi. Ibland tycker jag att det gått lite för enkelt, men så är jag också extremt svart eller vit, allt eller inget. När jag väl gör någonting så gör jag det med självklarhet. Svårt att förklara!

Idag har jag alltså lämnat både anorexin och ätstörningsenheten bakom mig. Jag har suttit i väntrummet för sista gången, jag har backat ut från parkeringen för sista gången, jag har sett min psykolog för sista gången och det känns lite tungt och konstigt (jag har svårt för avslut och separationer), men samtidigt känns det så jävla bra! Så jävla, jävla bra! Jag har inte varit nöjd med "behandlingen", känt att jag slösat på tiden, stått still och trampat, inte blivit förstådd och så vidare, men nu kan jag lämna det och jag kan göra det med huvudet högt för jag är FRISK!

Nu väntar en ny resa på allmänpsyk där utredning väntar (npf och personlighetsutredning) samt terapi. Jag känner mig positiv för jag VET att jag har kapaciteten! Snart är även depressionen ett minne blott! Jag tror på det här, det kommer bli bra!

Likes

Comments