Header

Allmänt
"God" morgon. Sitter och slöar här fast att jag borde göra mig i ordning. Jag vet inte alls vad som väntar idag. Jag vet inte om hon är min nya "behandlare" eller om det rör sig om ett bedömningssamtal. Jag som vill ha kontroll avskyr ovetskapen. Vet dessutom fortfarande inte helt vart jag ska och är osäker på när jag bör åka.. Dock vet jag att jag borde kliva upp och klä på mig i stället för att sitta här så det ska jag göra NU. Tänk på mig klockan tio och framåt så är ni gulliga! ?
 
Filmen igår var super för de som undrar!! Skriver mer om det sen :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Allmänt
"Hur arg får en flicka vara?"
 
Väldigt intressant ämne på Nyhetsmorgon som handlar om skillnaden på synen mellan pojkars och flickors ilska. Jag själv var ju ett väldigt bråkigt och argt barn och fick extremt mycket skit på grund av det. Vuxna avskydde mig och kunde inte förstå varför jag inte kunde vara som de andra flickorna vilket jag själv inte heller förstod ärligt talat. Jag VILLE vara en av de där söta flickorna som stod i ring på rasten och bara var sådär läskigt lugna i stället för att slåss, rymma, hitta på dumheter och vara kaxig mot allt och alla.
 
Jag försökte hela tiden att "sköta mig", men det gick inte. Jag kunde varken vara still eller koncentrera mig. Jag fick alltid höra att jag var tvungen att skärpa mig, vara mer tyst och sluta förstöra för alla andra. Som barn kände jag mig ständigt som en idiot, jag var alltid i vägen och jag fick alltid skäll och blev anklagad för allt eftersom jag var den bråkiga. Om jag sen gjort det eller inte spelade ingen roll, det var ändå mitt fel.
Jag fick raseriutbrott titt som tätt och kunde absolut inte kontrollera dem. Det kändes aldrig okej att vara arg. I stället gav det bara mer och mer negativitet från omgivningen och jag kände mig så värdelös! Jag minns så många händelser som etsat sig fast hos mig och de gör ont att bära på.
 
På ett sätt förstår jag att folk blev trötta på mig för jag var extremt jäkla jobbig och svår! Det fanns dock guldkorn i tillvaron. Jag minns särskilt två vuxna som helt tog sin an mig, de var lugna, tyckte om mig och gav mig tid och framförallt behandlade de mig som om jag var någon speciell. Med dem kände jag mig trygg och i och med det blev jag också lugnare. De skrek inte på mig, kastade inte ut mig utan stärkte mig i stället! Dessa två kommer jag aldrig att glömma för på ett sätt räddade de mig.
 
Än idag har jag väldigt lätt för att bli arg. Ilskan liksom sköljer över mig stundtals. Ibland brister det, men oftast håller jag den inom mig. Båda sätten är svåra. Bara för att jag håller emot känslorna betyder inte det att allt är frid och fröjd för inom mig pågår ett stort världskrig som jag har svårt att hantera. Tar oftast ut hatet och ilskan på mig själv. Tänker att jag vill göra mitt liv till ett helvete för jag är inte värd något annat.
 
Har ni på något sätt varit "annorlunda" jämfört med den mall som finns om hur flickor ska vara? Upplever ni att det finns en sådan mall?

Likes

Comments

Allmänt
Kom hem för en stund sen. Lyckades gå fel, såklart. Mötet gick annars riktigt bra! Bettan kommer bli min koordinator och samtalskontakt och hon var helt underbar. Så himla lättsam, rolig och enkel att prata med. Älskar henne redan! Dock kommer den här jävla ångesten efteråt. Jag tänker att jag kanske pratade för mycket, att jag inte passade in i "depressionsmallen" och att jag därför inte kommer bli trodd på hädanefter. Det är så jävla sjuka tankar, jag vet ju det, men ändå dyker de upp! Jag ÄR ju deprimerad, har till och med en svår depression, ändå kan jag inte lita på mig själv för att jag inte uppfyller min bild av en deprimerad person, men alla är ju olika! Jag har ju min utseendefixering och är mån om mitt yttre, andra kanske aldrig har brytt sig om det och ännu mindre vid en depression. För mig blir det ytliga ett sätt att hålla ihop vardagen. Jag tänker nu att jag överdriver, inbillar mig och borde skärpa till mig. Jag har ju min fasad utåt och den sitter benhårt. Det känns som att jag har på mig någon sorts pansardräkt eller liknande. Jag vet hur jag ska vara och beter mig därefter, men när jag kommer hem kommer ångesten som ett brev på posten. Det är svårt att hela tiden försöka, det blir fysiskt som ett helt maratonlopp (ja, nu har jag ju iofs aldrig sprungit ett maraton men, hehe).
Nu är jag livrädd att jag inte ska bli tagen på allvar. Jag är så trött på mig själv som aldrig kan släppa efter, måste jag vara så jävla kontrollerad?! 
På torsdag ska jag träffa min nya arbetsterapeut. Vet inte exakt vad vi ska göra, men en plan ska tydligen göras med ett tydligt mål (jag är LIVRÄDD även för mål. Jag är rädd att det ska gå alldeles för snabbt och att jag inte alls mår bra när målet är nått. Förstår ni?). Det är så mycket jag måste lära mig att hantera i vardagen, men det känns helt hopplöst ärligt talat. Jag tänker att jag aldrig kommer bli bra igen vilket såklart är en riktigt farlig fälla! Varför är det så jävla skrämmande att våga känna efter, att våga bli frisk? Finns det fler än jag som tänker såhär skruvat?
 
Gud jag blir snart tokig! Skulle bara vilja ringa upp Bettan och berätta hur rädd jag är för att inte bli trodd på, men så gör man inte. Har ångest upp över öronen nu!

Likes

Comments

14. Detta är jag beroende av
 
Svår fråga. Vad är jag beroende av? Ja, förutom typ mat, vatten och syre osv är jag beroende av kontroll då jag har ett kontrollbehov utan dess like. Jag är även beroende av smink och av min iPad och min iPhone. Jag är också ganska beroende av bekräftelse och beröm och framförallt är jag beroende i att vara bäst på precis allt jag tar mig för. Är jag inte bäst, nej då slutar jag.

Likes

Comments

Allmänt
Jag känner mig helt jävla överkörd och tillplattad och har gjort det sen igår. Jag orkar knappt röra ett finger och hela kroppen känns sådär äckligt tung. De få krafterna jag haft känns som bortblåsta och jag mår ganska väldigt kasst för att vara ärlig. Allting började efter besöket hos B igår. Ni vet, tokångest till att börja med för att sen bli helt död i både kropp och skalle. Hann knappt lägga huvudet på kudden igårkväll innan jag slocknade, sov dock lika dåligt och oroligt som vanligt och vaknade tidigt. Lyckades ligga kvar i sängen, sysselsatt av lite candy crush, i ~30 minuter, hann få en kurrande mage och gick upp och gjorde i ordning frulle. Förresten så kan jag inte förstå hur mycket min kropp ändrat sig efter ätstörningen. Jag åt ALDRIG frukost förr. Jag var varken hungrig eller sugen och jag tyckte helt enkelt inte om det och ägnade det inte en tanke ens. Idag är det nästan det bästa målet på hela dagen, men ändå känns hela dagarna uppstyrda och lite tvångsmässiga. Jag har till exempel svårt att, efter att jag vaknat, vänta med frukosten och jag vill gärna planera, i tid, vad jag ska äta. Det känns tryggt (Kontrollbehovet).
 
Även om jag idag är frisk från anorexin så är det ju ingenting jag glömt om ni förstår vad jag menar. En sak du lärt dig kommer finnas kvar i minnet även om det med tiden bleknar och blir lite suddigare och mer obegripligt. Det låter säkert skitnegativt, men det är idag ingenting som påverkar mig på något särskilt sätt. Det är dock klart att det ibland retar gallfebern på mig, att jag inte bara kan äta när jag är hungrig i stället för att rutinmässigt göra samma sak dag ut och dag in. Visst är det bra att ha vissa rutiner, men det är nog själva tvångstankarna och stressen runt det som blir irriterande. Jag är till exempel livrädd för att bli hungrig och det är säkert en av anledningarna till att jag, hela tiden, går i samma invanda spår. Hunger förknippar jag med svält efter anorexin och jag minns ju hur jävla ont det gjorde, både fysiskt och psykiskt, men hur det samtidigt gav en jäkla kick minns jag också ganska tydligt. Ni som har/har haft ätstörningar kanske förstår vad jag menar? Jag kände mig stark när jag fick krypa ihop i fosterställning på grund av en hungerkrampande mage, kände mig grym när jag fick hålla mig i väggarna för att inte rasa ihop. Förstår ni hur jäkla sjukt det är?! Det är DEN känslan jag är rädd för även fast jag är väldigt, vääääldigt långt ifrån den idag. Jag förebygger väl en aning antar jag och jag tror det är bra att vara medveten. Önskar dock att det gick att glömma allt, att det fanns en deleteknapp. Inte bara när det gäller anorexin utan med allt som är stört och onödigt! Om ni hade en sån knapp, vad skulle ni radera bort känslomässigt?
Kaffe <>

Likes

Comments

Allmänt
På lördag fyller jag år och jag har försökt med all kraft att förtränga det. Jag har aldrig haft ångest över min födelsedag, men i år har jag det. Jag vill inte bli ett år äldre ärligt talat. Det är som att jag riktigt kan både se och känna ett timglas där sanden rinner ut och är med det är förbrukad. Jag kan inte låta bli att känna sorg över att mitt liv inte är så som jag vill att det ska vara. Mitt liv har liksom inte tagit den naturliga vägen om man säger så. Jag vet att många väljer att leva ensamma och barnlösa, men jag har INTE valt det livet. Det har bara blivit så. Jag känner mig inte vuxen och den känslan är så jävla jobbig och svår att förklara för någon som aldrig har varit där. 
Hehe.. Ångest deluxe :P

Likes

Comments

Allmänt
Hallå hallå!
Har precis varit och handlat. Hade egentligen tänkt göra det senare, men orken inföll sig här vid lunchtid så då är det bäst att passa på. Var så jäkla lugnt och gött, knappt en kotte på hela maxi. Så skönt att kunna strosa runt utan att bygga upp en ilska i kroppen för att folk är "i vägen", haha. Hade faktiskt JEANS på mig med och det kändes, för första gången på länge, helt okej! Tog även vårjacka utan att frysa! Snaaart.. Om bara snön ville ge upp så! Nu började det regna bara för de!
Dagens look då. Alltså håret... Jag har försökt samla mod i flera dagar nu för att ringa och boka tid. Jag vågar INTE. Hatar den här telefonfobin jag dras med! På tal om det så ringde det ju självklart när jag var och handlade och jag trycker bort som vanligt. Det var B som ringde eftersom arb. terapeuten jag skulle till imorgon är sjuk. Så himla skönt med människor som pratar in på telefonsvararen direkt i stället för att ringa en miljon gånger.

Likes

Comments

Allmänt
Haha, nu ska ni få höra. Stod och sminkade mig i morse och fick syn på min vita kajal som jag haft sen tidernas begynnelse typ. Har hatat den för att den inte gett någon färg, så den har mest stått där och dammat. Tänkte att jag ger den EN chans till, sen ryker den! Målar på handen och det blir som vanligt ingen färg. I samma veva ser jag att det klart och tydligt står BROW SET! Jag har alltså haft en brynfixering ståendes i flera år för att jag har trott att det har varit en kajal! Haha.. Det är så jävla typiskt mig verkligen! Jag tar för givet vad och hur saker är och sen kollar jag aldrig efter! Men men.. Blev glad ändå för en brynfix behöver jag till mina bångstyriga ögonbryn!
Den maskerade brynfixen

Likes

Comments

Mat och recept
Usch vilket jävla trist liv jag har egentligen.. Sitter här hemma och glor in i en skärm, hela dagarna. Vill verkligen, verkligen må bra nu! Jag vill inte känna att varje ny dag är en pärs och slöseri med tid. Måste dock sluta klaga också!! Så jäkla tråkigt det måste vara att läsa en massa gnäll..
 
Jaja, känner nu vad trist det är att besöket hos arbetsterapeuten blev inställt i morgon. Hade nämligen tänkt ta upp min önskan om ett kedjetäcke. Inte nog med att dagarna är kämpiga så sover jag ju så himla oroligt på nätterna med. Det gör ju inte direkt måendet bättre. Vill gärna testa kedjetäcke eftersom många pratar så gott om det! Vi hade ett på mitt förra jobb och du milde vad tungt det var!! Man fick typ vara två när man skulle ha upp det på hyllan, haha. Vågar inte tänka på hur det ska vara att bädda rent (jag lyckades undvika det på jobbet, hehe). Träningsvärk värre än efter ett helt pass av bodypump tänker jag..
Det här är mitt favoritfilter. Använder det jämt! Man ser så blek och snygg ut, haha. Det heter just "bleknat" i iphonen.
 
Hittade kebabkött när jag handlade förut och slog på stort här ikväll med en god kebabpizza! Hittade på botten (bottnen?!) efter hand och den vart riktigt bra.
Smetade ut den så den vart riktigt rund och fin! In i ugnen på förgräddning i femton minuter och efter det använde jag resterna från gårdagens vegetariska gryta som tomatsås! Kände mig så sjukt jäkla smart som kom på det faktiskt!! Där sparade jag in en burk krossade tomater (eller romaner som jag råkade skriva först, haha). Efter det, på med kebabköttet som var som daggmaskar i konsistensen! Daggmaskar fulla i jord!! Gud så vidrigt det kändes, jag är inte lättäcklad, men där tappade jag faktiskt aptiten en aning...
Färdigt resultat! YUMMIIII! Blev supernöjd, och mätt! 
 
Om nån är intresserad av hur jag gjorde bottnen (vafan heter det?!) så kan jag skriva på ett ungefär! Jag måttar som sagt nästan aldrig när jag gör något. Den är både gluten- och mejerifri!
 
Pizzabotten
3 ägg
~1tsk bakpulver
~1msk fiberhusk
~ 2-3msk olivolja
~ 1dl mandelmjöl
 
Vispa ägg fluffigt. Tillsätt sedan fiberhusk och bakpulver. Häll efter det ner oljan, fortsätt vispa under tiden du häller. Ta sist i mandelmjölet och blanda ordentligt. Låt stå en stund och smeta sen ut på en bakplåtpappersklädd plåt (OBS, den är inte fast i konsistensen utan väldigt kladdig. Det ska vara så!) och grädda näst högst upp i ugnen på 225 grader i cirka femton minuter. Jag lät den stå där tills den fick en gyllene färg och nästan brända kanter. När botten är förgräddad tar du ut den och brer på valfri sås och valfri fyllning. In igen i cirka femton minuter. KLAAAAAR!

Likes

Comments

Allmänt
Recept uthämtat på Apoteket och ett litet "spontanbesök" gjort på Dollarstore. Jag var fantastiskt duktig och köpte bara exakt det jag behövde! Ganska strongt gjort med tanke på att jag stod både länge och väl med en inredningspryl, i form av en vit bur med fåglar i och plats för värmeljus, i handen. Den hade passat så jäkla bra här hemma så det sved rejält när jag ställde tillbaka den. Känns dock bra nu såhär i efterhand! Jag måste spara pengarna och sluta impulsköpa saker. På sista tiden har jag faktiskt lyckats bra! Längesen jag köpte något totalt onödigt nu! När impulserna kommer är det hemskt svårt att stå emot. Ni som har liknande problem vet säkert vad jag menar när jag säger att det man hittar ger världens lyckorus och tankar som att "bara jag har den här blir allt bra. Jag MÅSTE ha den!!". Det blir dock inte bra, snarare sämre. Den där prylen blir snart liggandes bland alla andra prylar. Den tappar liksom sitt värde ganska exakt när den kommer innanför dörren. I alla fall är det så för mig!
Nu sitter jag och stirrar på klockan och stör mig på att den inte är mer än drygt två. Ja, ni vet ju allt det där. Jag vill att tiden ska gå så dagen kan försvinna samtidigt som känslan av att tiden rinner iväg gör mig livrädd.
Vill göra något med mitt liv. Jag vill leva, göra meningsfulla saker och gärna några galna med! För tillfället tänker jag på hur roligt (och troligtvis iskallt) det skulle vara att hoppa i sjön (OBS, hoppa i sjön som i att bada, inte något annat, hehe). Jag har aldrig vinterbadat och fryser till och med på sommaren. Jag saknar det där "jävlaranamma" därför vore det befriande (tror jag?!) att bara skita i hjärnan som skriker nej och det där läskiga pirret i magen. Det är oftast så jävla häftigt att våga saker som innan känts omöjliga (även "småsaker"). Ingenting är liksom omöjligt egentligen och känslan efteråt är riktigt cool.
 
Jag jag vill bara skaka om mig själv, vakna upp, KÄNNA att jag lever. Just nu vet jag knappt...
 
Vad är det "läskigaste" ni gjort och vad skulle ni vilja göra NU om ni fick chansen?

Likes

Comments