Header

Allmänt
 
http://nouw.com/Naatly
 
Testar något nytt! Hänger ni med? Är SÅ trött på blogg.se och att det inte går att lägga in länkar eller klipp när man surfar på iPad (vilket jag gör 100 % av tiden!). På nouw känns allting dessutom lite mer fritt när det kommer till uppbyggnad, design och stil! 
Jag har precis skrivit en liten kort sammanfattning om hur mitt år har varit ätstörningsmässigt. Idag klev jag ju ut från ätstörningsenheten för sista gången! Himla SKÖN känsla! 
 
Släng inte bort länken dock till den här bloggen för troligtvis ångrar jag mig, haha!

Likes

Comments

Allmänt
Hej och godmorgon! 
Dags för en period av väldigt dålig sömn igen misstänker jag (eller så är det för att jag är orolig över läkarbesöket imorgon!). Vaknade 05 ish och så satte det igång. Skyhög puls, hårda hjärtslag och jag blir så spänd så att det känns som att jag ligger ovanpå sängen, vilket jag förvisso gör, men ni kanske förstår vad jag menar, haha. Dessutom är min skalle överaktiv och jag tänker alldeles för snabbt, jag hinner inte med. En tanke byts mot en annan på en millisekund och jag blir tokig! Försökte fokusera på andningen, långsamt in och långsamt ut, vilket bara gör allt värre och det känns som att jag ska kvävas. Till slut slog jag på Spotify och lyssnade på Jon Henrik på låg volym och bara släppte loss alla tankar, lät det hållas. I vanliga fall blir det ju att jag tänker att jag ska tänka på vad jag tänker vilket slutar med att jag då tänker på att jag ska tänka på vad jag tänker, haha. Nu lät jag det bara vara och till slut lyckades jag tydligen somna! 
Idag ska jag in till L på mitt SISTA, ever (hoppas jag, haha) samtal på ätstörningsenheten! Det ska bli så obeskrivligt skönt att slippa det där stället! Bara det är ett skäl till att jag aldrig kommer falla in i en ätstörning igen! Det känns som att jag verkligen slösat ett helt år med sjukskrivning på ingenting. Vi har inte jobbat aktivt med någonting, ingenting som tagit mig framåt i mig själv (nu räknar jag bort anorexin för den har jag varit frisk ifrån ett tag och det INTE tack vare dem). Vi har bara suttit där och pratat om allt och ingenting, inte inriktat oss på något när det gäller att bryta beteenden och gamla mönster. Jag har lika gärna kunnat tala med mig själv för det ger fan bättre svar. Jag har liksom helt fått använda min egen kunskap och nyfikenhet till att ta mig dit jag idag är. Jag mår ungefär lika pyton i depressionen, men jag känner mig ändå starkare på något vis. Jag har mått sämre av de där jävla besöken, känt mig så dålig! Särskilt när jag fått höra att "jag blir stressad av försäkringskassan för att du inte mår bättre!" eller "det är inte konstigt att du är deprimerad när du inte gör något". Hoppla.. Hade jag inte redan innan känt mig misslyckad och värdelös så hade jag definitivt gjort det efter det uttalandet! Hur proffsigt är det på en skala? Som om jag inte redan själv är stressad över de sakerna... Jag kommer aldrig mer godta att bli ett försöksobjekt, aldrig mer! L var nämligen precis färdig och jag var en av hennes första patienter. Jag tror säkert att hon kommer bli duktig om några år och jag förstår helt och fullt att alla är barn i början, men det är faktiskt inte mitt problem. Jag ska inte vara någon man övar lite på. Tack och lov att det inte är hon som ska göra min utredning! Det var ju tänkt så från början för att "hon ändå behövde träna på det" som de faktiskt uttryckte det. L har hela tiden varit emot att jag velat utredas, undrat vad det ska ge mig mer än några ord i journalen. Idiotiskt! 
 
Hade tänkt avboka tiden idag, men ångrade mig när jag vaknade, gång nummer två, i morse. Jag kan ge henne lite av min tid. Sista gången jag ser henne och jag vill önska henne lycka till med allt! Dessutom gillar jag att åka bil. För mig är det avslappnande..
 
Nu funderar jag på om den här texten är elak? Är bara ärlig dock.. Hon är jättegullig som person, men det är hennes yrkesroll jag ifrågasätter.

Likes

Comments

Allmänt
De senaste kvällarna har jag känt mig sjuk med obehag i halsen och febertryck i ansiktet. Det har dock inte blivit något av det, så ingen aning vad det beror på!
 
Har förutom att känna efter om jag är sjuk eller inte pluggat lite spanska. Fick storhetsvansinne häromdagen när jag kunde läsa en instruktion på spanska nämligen och kände i och med det att jag måste underhålla. Är dock så förbannat trög av någon anledning. Ingenting fastnar! Det spelar ingen roll om jag sekunden innan sett ordet för när det kommer på nytt är det helt plötsligt helt nytt igen och jag får liksom inte ihop bokstäverna. Jag blir så trött på mig själv och får ännu mer huvudvärk! Oftast är det här för mig och rätt som det är bara släpper det och då är det helt plötsligt jäkligt självklart och sen sitter det som berget. Jag har mitt sätt att lära mig, typ ramsor och liknande, men just nu tycks det inte fungera alls förutom ett ord här så jag kan dela med mig av mitt tänk för att minnas och koppla ihop. To sit down = sentarse blir "sända arslet till stolen", alltså send(t) ars(l)e. Då tänker jag på det varje gång jag ser ordet som ska översättas, Haha.
Sån här teknik använde både jag och Anna när vi pluggade ihop roligt nog. Minns fortfarande vissa ramsor och med det orden på grund av det, haha.. Till exempel: Peter Metar Anna Telefonerar en Kines (profas, metafas, anafas, telefas och cytokines).
Ja, jag pluggar engelska - spanska. Tycker det är lättare och mer logiskt, dessutom bättrar jag på engelskan samtidigt och det är ju aldrig fel! 
 
Gud vad jag svamlar! Nu ska jag tvätta ansiktet, klä av mig och krypa ner i sängen. Godnatt! 

Likes

Comments

Allmänt
För första gången på länge känner jag faktiskt hopp! Dessa underbara, skickliga människor jag på sista tiden har pratat med (och som kommer fortsätta vara "mina") har till en stor del fått mig att sluta känna mig så jävla misslyckad, värdelös och hopplös och det på den lilla tid jag haft med dem. Att få höra "oj, det låter jobbigt!", "Det är svårt att bryta, det är inget man gör i en handvändning" kanske låter negativt i vissas öron, men för mig är det rena drömmen att höra ärligt talat! Ni vet ju hur trött jag är på att höra "det är bara...." osv. Den starten på en mening HATAR jag, för det är inte BARA. Jag känner mig så jävla d??lig när folk ska lägga sig i och berätta för mig att jag "bara" tänker och gör lite fel. Som om jag bara är svag och helt enkelt inte klarar att leva på "rätt" sätt liksom. Det är så jäkla skönt att höra att jag inte är helt jävla knäpp och hopplös, att få höra att jag har en hel del att jobba med, men att samtidigt känna att det faktiskt finns människor som tror på mig och det GÅR även om det säkert kommer bli förbannat svårt är som att lyfta bort en stenbumling från axeln typ, hehe.
 
Bara för att jag mår dåligt ÄR jag inte dålig och det känns mer och mer som en sanning nu. Passar på att fälla upp (säger man så?), hissa upp, kanske, seglet medan jag har medvind här! Det kommer bli bra! Jag tror på det nu!
Har varit och handlat här förut idag och träffade på en bekant som berättade att alla hennes jobbkamrater älskar min bästis (Min bff jobbar som sjuksköterska i kommunen just nu) och jag blev så jädra stolt!! Min fina, underbara BFF ? Hon är bäst, min superhjälte!! 
 
"Och jag gick ut en kväll för att känna lukten av våren. Och jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte.." Håkan Hellström! Också kärlek på hög nivå.
 
Med vänlig hälsning /en något upprymd, lite halvknäpp människa

Likes

Comments

Allmänt
Wow! De verkar verkligen vara hur bra som helst på rehab här! Pratade precis i telefonen (jag svarade för att jag visste att hon skulle ringa!) med en kurator som var helt fantastisk! Jag babblade konstant i fyrtiofem minuter (med pauser för andning typ, haha). Hon lyssnade verkligen och förstod de bekymmer jag beskrev och då blev jag väldigt pratsjuk och kunde inte sluta! Nu är jag helt uppvarvad här bara för det. Mellanläge...vad är det?
 
Jo, tillbaka till att de verkar så bra. Jag kommer ha ett helt team runt mig (läkare, koordinator/samtalskontakt, kurator och arbetsterapeut) som kommer hjälpa mig med diverse saker. Inom kort kommer vi tillsammans träffas för att göra upp en rehabplan. Kuratorn sa att vi nog absolut INTE ska fokusera på prestation för att jag har redan bevisat att jag kan prestera och det alldeles för mycket då jag är extremt högpresterande och kan inte längre hantera all press och alla krav jag har på mig. Kändes riktigt skönt att höra då jag hela tiden känner mig så dålig som inte mår bra och inte orkar/vill något. Jag orkar inte göra allting perfekt och då blir det krig i huvudet av alla "borden" och "måsten".
Tycker faktiskt att det här ska bli spännande! Kan nästan se framför mig hur jag en dag framöver ska kunna sålla bland mina tankar och nöja mig med att "bara" vara/göra något okej. Det vore helt underbart! Jag kommer aldrig kunna ändra mig själv, men kanske kan jag lära mig att hantera mig själv! Känna att jag är okej och att jag har rätt att må bra! Ja, det är framtidsdrömmar... Dit vill jag nå och dit SKA jag nå!

Likes

Comments

Allmänt
Såklart jag kan göra en förändring i mitt liv. Såklart att jag kan! Det är förbannat svårt, men det går. Hade det varit enkelt hade väl ingen valt den mörka sidan. Även om den är mörk 90 % av tiden så är den trygg hur konstigt det än låter.
Pratade en del om min identitetskris idag och det är väl mycket där min rädsla grundar sig. Jag vet liksom inte vem jag är innerst inne. Det skapar en enorm stress socialt eftersom jag aldrig vet innan hur jag ska bete mig då det skiljer från gång till gång. Jag är en kameleont, känner av gruppen och smälter in. Apar efter personerna i gruppen. Oftast är jag clownig som ett sätt att distansera mig själv från mig själv, men det krävs en "trigger" för att jag ska vara clownig med, någon som är likadan. Det är ju inte så att jag stövlar in och beter mig allmänt jobbigt och uppvarvat om det är en grupp med allvarliga människor, haha. Nej, jag är en jävel på att läsa av och jag kan direkt känna av stämningen i ett rum och anpassar mig därefter. Det är väl ganska positivt egentligen, MEN när jag inte har någon egen personlighet blir det mest konstigt faktiskt. 
Egentligen är jag väl lite ("lite") frispråkig och öppen som person, gillar att ta livet med alldeles för mycket humor och för lite allvar. Det är i alla fall bland människor där jag får leva ut min galna sida som jag trivs och inte känner mig hämmad. Jag aktar mig för försiktiga, allvarliga och blyga människor för där passar jag verkligen inte in då jag nog är raka motsatsen. Känner mig så hemskt obekväm i såna situationer. Får som tvångstankar att jag bara måste göra- eller säga något knäppt bara för att jag håller igen mig så. Gaahhh! Jag vill flyga fritt!
Alltså det var inte ens det här jag tänkte skriva om, men nu har jag skrivit ett helt jäkla inlägg, haha.
Vad jag hade planerat att skriva var att jag vet att jag kan ta mig ur den här depressionsskiten eftersom jag faktiskt tagit mig ur anorexin. Ibland glömmer jag bort det faktiskt! För mig var anorexin som ett tvång precis som det mesta i mitt liv, men jag lyckades bryta det! Jag lyckades faktiskt!! Visst att det ibland fortfarande kan hugga till av obehag i magen. Som idag, vi tog lite uppgifter varav längd och vikt var två punkter. På vikt skrev B "normalviktig" (eftersom jag inte vet och inte heller vill veta vad vågen visar) och då gjorde det faktiskt lite ont i magen. Normalviktig... inte underviktig... Inte smal.. Bara.. Normal! Men, men.. Jag faller absolut inte tillbaka, har inte ens tankar på det längre. Det känns så långt borta, som ett annat liv! Jag längtar tills den dagen jag säger samma sak om depressionen. "En tid mådde jag väldigt dåligt, men jag minns det knappt. Det var i ett annat liv"

Likes

Comments

Allmänt
Tokgillar verkligen nya samtalskontakten! Hon är väldigt bra på samtalsteknik! Sånt suger jag nämligen åt mig som en svamp av eftersom jag själv vill bli bättre på det! Hon är hård, men rättvis. Hon kan sätta ytterligare ord på det jag beskriver vilket gör att jag känns viktig och framförallt att det jag berättar är viktigt! Hon knyter även ihop säcken och jag förstår varför jag beter som jag gör. Allt har gemensamma nämnare nämligen.
 
Dock är det så jäkla skrämmande att höra att det bara är jag, jag, jag som kan ändra min situation. Jag tog nämligen upp att jag känner att mitt liv hänger i vårdens händer (dramatisk... Nejdå!!), men fick tillbaka att ingen styr över mig eller bestämmer över mitt liv. Ingen utom jag själv och det är ju så jävla sant och jag VET ju allt det här för självklart är det så, ÄNDÅ är det så jävla svårt. Jag är rädd, ja, LIVRÄDD vill jag påstå! Orsaken vet jag egentligen inte, eller jag är nog rädd att bli ifrågasatt, att verka friskare utåt sett och på så sätt ses som väldigt frisk, men det är ju för fan frisk jag vill bli!! Någon som känner igen tankarna? Jag är rädd att bli utsparkad och övergiven! Det är som att följa samma hjulspår för att det är tryggast så. Jag vet hur det här livet är och därför är det tryggt oavsett hur dåligt jag mår. Visst låter det ologiskt? Det tycker jag nämligen själv också när jag blir medveten om hur jag själv tänker.
Det finns ingen som knäpper med fingrarna åt mig. Jag kommer inte vakna en dag och mirakulöst må bättre. Jag måste helt enkelt förändra saker och lära mig hantera mig själv och min svartvita personlighet. Det finns inga genvägar och det känns såklart positivt att få hjälp med att gräva fram en ny främmande väg och sen gå den! Det är DET jag behöver hjälp med, bland annat då. Jag behöver någon som finns där och hjälper- och fångar upp mig när det stormar. Någon som hjälper mig att se mig själv utifrån och uppifrån, någon som hjälper- och stöttar mig med beteendeförändringar och tankefällor tills jag är stark nog att stå helt själv! Jag vet redan nu att det inte kommer att bli ett dugg enkelt, men det är inte direkt smärtfritt att gå utanför sitt kontrollbehov och tvång (Teoretiskt låter det dock himla smidigt, för egentligen är det ju det enda rätta, men när man står mitt i allt är det svårare än man kan föreställa sig!) Att ändra ett beteende kräver en hel del vilket nog alla som gjort en förändring kan skriva under på, men högst troligt är det så värt det i slutändan.
En utredning kommer starta i september förresten. Kortare tid än jag föreställt mig faktiskt så det var väldigt positivt! Läskigt dock, men hela livet är ganska läskigt faktiskt. Helt oskrivna blad egentligen.. Gäller att alltid sätta sig själv i främsta rummet och fullfölja drömmar och mål även om de verkar omöjliga. Det är oftast hjärnan som luras för det går att göra ALLT. 

Likes

Comments

Allmänt
Godmorgon, eller nåt! Har sovit kasst och oroligt. När ska sömnproblemen bli bättre? Antagligen när jag mår bättre.. Sover alltid extra dåligt när jag är orolig över något (logiskt) och nu är det ju läkarbesöket som stressar mig. Jag hoppas jag kan känna någon form av lugn efter samtalet med Bettan idag, men är orolig inför det med, hehe.
Ska vara där klockan elva och jag ska försöka att inte åka för tidigt, men blir ju så förbannat rastlös. Jag har ju varit färdig sen länge liksom.

Likes

Comments

Allmänt
Den här förbannade stressen och oron har tagit över igen. Klättrar fan på väggarna här hemma och tankarna flyger åt alla jäkla håll och kanter. Det känns som att allt kommer gå åt helvete och jag är så stressad över att träffa en ny läkare på fredag (?). Dessutom har jag min SISTA tid till min förra (ja, så kan jag nog säga nu!) psykolog på torsdag och ända sen jag vaknade har jag haft ett inre krig med mig själv om jag ska avboka den eller inte. Jag känner att jag slösat bort ett år på den där jäkla ätstörningsenheten. Anser inte att jag fått adekvat hjälp alls och ja, jag är missnöjd (Dock älskar jag läkaren där!). Känner inte direkt att jag jublar över att behöva åka in till Örebro igen (även om det är sista gången) och prata med L och dessutom betala för det då mitt högkostnadsskydd gått ut. Samtidigt känner jag en liten uns av vad jag tror är separationsångest. Det känns liksom både fel och konstigt att hon vet så mycket om mig. På något sätt har jag ju anförtrott mig åt henne, berättat mina innersta hemligheter och känslor, så ja, det känns lite läskigt och märkligt faktiskt. Gillar inte att avsluta saker, men mest ska det dock bli skönt att slippa! Har mest känt mig dum när jag suttit där och hon inte förstått hur jag menat och med det kommit med dumma påståenden som gjort att jag känt mig som en idiot...
 
I morgon ska jag träffa min nya samtalskontakt B igen och även det stressar upp mig. Som vanligt tänker jag att hon nog ser på mig som någon som bara hittar på och överdriver. Den här stressen att inte bli trodd på har liksom gått till överdrift sen länge tillbaka. När jag var sjuk i anorexin var jag livrädd för att jag inte var tillräckligt smal. Jag tänkte att de bara skulle skratta åt mig. När jag nu är normalviktig, men fortfarande mår dåligt är jag livrädd just för att det inte alls syns på utsidan hur jag mår på insidan. HUR blir jag ens kvitt de här tankarna?! Jag har slutat prata om dem, men inom mig gnager de sönder mig. När jag försökt prata med vissa om det möts jag bara att liknande meningar som de jag skrev i inlägget under.
 
 
Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av, jag kan inte bara ta dagen som den kommer hur mycket jag än vill! Jag oroar mig verkligen HELA TIDEN, för precis allting! Mitt kontrollbehov går ju fan bananas av att inte veta exakt hur allting ska bli, men jag vet ju samtidigt att det inte går att säga då allting i slutändan beror på hur jag mår (och här spelar ju rädslan över att inte bli trodd på in såklart). Känner hela tiden att sjukskrivningen stressar ihjäl mig! Ser liksom sista mars som någon typ av domedag, som den dagen jag MÅSTE vara frisk. Precis så har jag känt under hela min sjukskrivning. Hur lätt är det då att försöka slappna av? Kanske skulle det hjälpa om någon berättade exakt för mig hur det kan se ut när det är dags att börja komma tillbaka igen, även om det inte är något som är aktuellt just nu (hoppas jag!). Jag vill veta för jag har ingen aning om hur det fungerar vid långtidssjukskrivningar..
Jag önskar att jag var lite mer go with the flow, men jag är precis tvärtom på de flesta plan.

Likes

Comments